Vem är jag då?

Vem är jag om jag kliver ut ur mitt skal? Om jag slutar gömma mig bakom Kristina som vet och kan? Så stor del av min identitet i många situationer bygger på att jag vet och kan något som de andra inte kan. Jag är den som vet när, var och hur. Jag är den som kan citera en föreläsning som hölls för två månader sedan eller tala om på vilken sida i läroboken man kan läsa om... metabolt syndrom.

Så vem är jag om jag skulle svara att jag inte vet nästa gång någon frågar mig? Vem är jag om jag istället för att tala om vart föreläsningen är skulle dela med mig av mig själv?

Det är en kittlande tanke.

Måste bestämma mig

Ja, enligt en bok jag läser nu så går det att helt enkelt bestämma sig för att vara mer öppen i sociala situationer och därigenom knyta mer kontakter.

Jag har en förmåga att döma ut både mig själv och andra väldigt fort i mötet med nya människor och det resulterar i att jag aldrig ens ger utrymme för ett riktigt möte att ske. Flera år av det beteendet har lett till att jag inte har några nära vänner. Där har vi det. INGA nära vänner. Det första jag måste göra är att erkänna det för mig själv. Nu måste jag bestämma mig för att göra något åt det.

Det rör sig i skuggorna

Två begrepp som har varit ganska aktuella i mitt liv de senaste månaderna är introversion/extroversion. Det är ett sätt att se på olika personligheter. Jag är en solklar introvert och de egenskaper som karakteriserar mig och mina likar är bland annat stort behov av tid och tystnad. Jag blir väldigt fort trött av många intryck, mycket folk och höga ljud. Trivs bättre med att umgås på tu man hand eller i små grupper än att gå ut bland många människor. Jag trivs bra med att vara hemma, ensam och jag ägnar mig gärna åt lugna aktiviteter som att läsa, sticka eller skriva. Därmed inte sagt att jag aldrig kommer ur soffan. Jag är verkligen beroende av träning, men ägnar mig då helst åt träning där jag får fokusera på mig själv. Lagsporter har aldrig varit min grej.

Susan Cain heter kvinnan som har skrivit boken "Quiet". Hon sjunger de introvertas lov i ett samhälle som nästan helt och hållet är anpassat till den extroverta delen av befolkningen. Att vara utåtriktad, drivande, multikompetent, "social" är karaktärsdrag som prisas. Att höras, synas och märkas är vad som förväntas för att vara en framgångsrik samhällsmedborgare. Grovt uttryckt förstås, men på det stora hela är det så det fungerar.

Jag ligger långt ut på den introverta sidan av spektrat och har under många år känt mig som ett socialt ufo. Jag är alltid den som stannar hemma när andra går ut, sitter för mig själv i skolan, sitter ensam på café och läser. Jag är expert på att vara ensam. Det är en konst som jag har utvecklat under många långa år och det är inte nödvändigtvis något negativt. Vad som däremot är negativt är att med den självvalda ensamheten utvecklade jag inget som helst motstånd för kritik. En gång under högstadietiden blev jag tillsagd på en kemilektion att jag pratade för mycket. Jag minns precis vilken tid på dagen det var, vad vi gick igenom på den lektionen, var jag satt i klassrummet och vilken färg det var på lärarens skjorta. Jag höll på att bryta ihop totalt, för den lilla tillsägelsen som andra fick motta tio gånger om dagen. Tårarna vällde upp i ögonen på mig och jag lät håret falla fram över ansiktet. Mumlade något om att jag behövde gå på toa... Min stackars lärare vart helt ställd och fattade ingenting.

Igår var jag i en situation där jag sa ifrån lite grann och då blev jag kallad "nästan lite pushig" Det var absolut inget illa menat. Jag är 25 år gammal, och det är 10 år sedan högstadiet och den där tillsägelsen på kemilektionen men känslan jag fick var densamma. Jag har lärt mig att inte visa känslorna, för jag upptäckte ju att visa känslor drar uppmärksamhet till mig. Det sitter i min ryggmärg att vara så liten som möjligt, göra så lite väsen av mig som möjligt. Aldrig säga emot, sällan ha en åsikt och aldrig dra till mig uppmärksamhet, för responsen skulle ju kunna göra mig illa.... Jag hör ju själv hur fullkomligt idiotiskt det är och ännu tydligare blev det igår kväll när J använde sarkasm för att påpeka just hur fånigt det är.

Å ena sidan skulle jag väl kunna kalla det dåligt självförtroende. Jag delar inte med mig av mig själv till andra för jag utgår ifrån att jag inte kan bidra med något av intresse, eller att någon kan finna mig som person intressant. Å andra sidan vet jag att jag är intressant. Intelligent, snäll, ödmjuk, bra lyssnare. Ibland kan jag till och med ha lite humor!

Det är inte något negativt att vara introvert, men samhället är anpassat för extroverta personer och även på hemmaplan har jag mer och mer känt av att de mer extrema dragen i min personlighet lägger lite krokben för mig. Jag gör mig själv en björntjänst när jag stänger dörren om mig titt som tätt. Jag behöver utveckla de små strimmor av extroversion som finns i mig så att jag kan ta till dem när det behövs, utan att vara livrädd för att få kritik. Det är något som händer i mig som har pågått ett tag nu.

Jag växer. Svaga strålar av ljus börjar leta sig in i skuggorna där jag gömmer mig och de träffar min kropp och min själ. De värmer. Först tror jag att de bränner och skållar mig, gör mig illa, men om jag står kvar stadigt så känner jag att de sprider en behaglig värme som dröjer sig kvar i mig. Jag vågar ta ett till steg mot ljuset och låta värmen nå mitt ansikte. Jag står kvar. Stadig i mig själv. Skuggorna känns fortfarande lockande och trygga, men jag har varit där så länge. Nu ska jag min plats i ljuset, både med kroppen och med själen.

Tacksamhet

Det är något jag känner mycket just nu

Tacksamhet för att jag får må så bra

Tacksamhet för vart jag är på väg

Tacksamhet för vad som komma skall

Jag tror att tacksamhet sprider ringar på vattnet och för gott med sig