Första snön

Det är något särskilt med att vakna upp och ligga kvar en stund i sängen och vicka på tårna en stund och undra om det har snöat ute. Ett tunt lager av vitt puder låg över Lund i morse och solen vågade sig fram en liten stund, så jag tog mod till mig och stack näsan utanför dörren och gick en promenad.

Jag hade merinoull på mig från topp till tå. Det var egentligen inte så där värst kallt, men jag avskyr att frysa så jag tog det säkra före det osäkra och laddade med många lager. Den fina röda bänken i parken där man kan sitta och filosofera hade fått vinterskrud.

Inne i Lund har de tänt ljus och marshaller i varenda vrå. Jag och Graham tog en liten fönstershopping-promenad och utanför kyrkan lyckades jag fånga ett kort på honom.

Nu har jag virat in mig i filten, tänt en väldans massa värmeljus och börjat läsa Hobbiten. Det är knappt så att jag kan vänta till filmpremiären. På spisen står en mustig köttfärssås och kokar och till efterrätt blir det glögg och pepparkakor. December är inte så tokigt ändå.

Introduktion till barnafödsel

Idag, nästan en vecka sen vi hade introduktionen till den obstetriska praktikplaceringen har jag tid och ork att skriva lite. Det har varit en riktigt lång vecka, men oj vad spännande det är! Jag lovade ju att skriva om introduktionsdagen. Vi hade några korta föreläsningar om lite olika saker. Sen fick vi se två riktiga moderkakor och  klämma och känna lite på dem. Det var riktigt häftigt att få se "livets träd" och alla blodkärl som går mellan mamman och barnet. Det är lite svårt att fotografera med undersökningshandskar på sig och dessutom tror jag inte att alla är lika fascinerade som jag av blod och vävnader, så därav inga bilder.

Efter moderkakorna fick vi prova på det närmsta man kan komma en riktig förlossning. Lite kuriosa kring dockan vi använde är att han som har designat och tillverkat den började inom filmbranschen och har bl.a tillverkat valen i filmen Moby Dick. Senare blev han tillfrågad av en släkting om han inte kunde använda sina kunskaper om gummi inom det medicinska fältet istället, och på den vägen är det. Jag har försökt leta på internet för att bekräfta den här "historien" som vi fick höra på intro-dagen, men utan framgång. Hur som helst, så fick jag förlösa både två bebisar. En som kom med huvudet först i framstupa kronläge som är det allra vanligaste och en som kom med fötterna först. Det är en form av sätesbjudning som är tämligen ovanlig, men det var roligt att få prova båda sätten.

På eftermiddagen provade i på olika former av smärtlindring för födande kvinnor och det var framför allt den här delen av dagen som inte alls blev som jag hade förväntat mig. Jag visste att vi skulle få prova sterila kvaddlar. Det är en liten mängd sterilt vatten som injiceras under eller i huden på särskilda ställen och frisätter endorfiner. Jag hade hört innan att det gör helvetiskt ont, men ville ändå prova på. Först ut var dock akupunkturen. En nål som sätts på en punkt uppe på huvudet för avslappning. Vi fick höra innan att det inte skulle göra ont, förutom kanske precis när nålen stack igenom huden. Jag har väldigt positiva erfarenheter av akupunktur sedan tidigare och såg verkligen fram emot det.

Det sved till rejält när nålen gick igenom och det kändes verkligen som att den skrapade på mitt skallben. När den skruvades runt spreds en brännande känsla över hela mitt huvud och efter ungefär 15 sekunder fick jag ett enormt tryck över bröstet och hjärtat bultade otroligt tungt. Det stack i ben och armar och jag kände svimmningskänslan skölja över mig. Jag har svimmat förr och vet hur det känns precis innan man försvinner. Jag bara väntade på att allt skulle bli svart, men det blev inte det. Jag satt och stirrade framför mig och försökte andas lugnt och lugna ner mig själv. Tjejen bredvid mig frågade om allt var okej och då brast det. Jag började storgråta. Stora tårar rann ner för hela mitt ansikte. Det kändes som att jag släppte ut den jobbiga känslan i bröstet med tårarna, så på så vis var det skönt att gråta. Nålen plockades bort och jag grät en stund till innan jag lugnade ner mig igen.

Efter mitt känsloutbrott var jag både för upprörd och för feg för att våga mig på kvaddlarna, men jag testade TENS som är plattor med svag elektrisk ström som masserar musklerna. Det var riktigt skönt och avslappnande. Sist men inte minst fick jag andas lustgas och det, mina damer och herrar, det är fina grejer det. Jag hoppas innerligt att jag kan klara mig utan smärtlindring den dagen jag ska föda barn, men om jag måste ha hjälp så tror jag att jag och lustgasen skulle kunna bli bra kompisar.

Allt jag inte vill ha

Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Det är ingen nyhet. Överallt omkring oss finns företag som gör sitt allra bästa för att få oss att förstå hur mycket vi verkligen behöver prylar eller tjänster som vi knappt ens visste fanns.

Likaväl som det finns forskning inom medicin, politik och religion så finns det forskning på vilken typ av marknadsföring och reklam som funkar bäst. Vad är det som får mig som konsument att vilja ha en viss vara så pass mycket att jag faktiskt inte kan motstå den? Exakt vad det är som triggar just mitt eget köpbehov vet jag faktiskt inte. Jag tycker om att gå i affärer och titta, men det är sällan jag köper något nytt. Vad jag däremot vet är att det är psykologi på hög nivå som driver reklambranschen. Det ligger på en nivå som för de flesta är något utanför medvetandet.

Det finns dock en annan sida av reklam och marknadsföring som i allra högsta grad ligger i mitt medvetande. Ett exempel på det är när den lokala morgontidningen vill vara "hygglig" och dela ut en del av sin tidning gratis till alla varje onsdag. Jag bor i en liten etta, vilket leder till att när tidningsbudet släpper ner tidningen i brevinkastet klockan tre på natten vaknar jag och tror att det är skottlossning utanför dörren. Jag måste alltså ringa ett samtal och avsäga mig deras hygglighet för att få nattro.

Ett annat exempel på marknadsföring som är näst intill omöjlig att undvika är alla värvare för diverse företag och organisationer som går omkring på stan. Jag tycker inte det är kul att kryssa mig fram längs gatan och säga att jag inte är intresserad för att sen skynda vidare så att de inte ska fortsätta med sina övertalningsförsök. För att fönstershoppa i lugn och ro småpratar jag i telefon. Sorgligt. En annan framgångsrik teknik är att göra som min lillasyster. Hon ser bara frågande ut och säger "No hablo Sueco" innan hon går vidare.

När jag skalar bort en del av allt det materiella som jag har omkring mig så inser jag att det är faktiskt ganska få prylar som jag verkligen behöver. Och även om jag kanske vill ha lite mer saker än de jag behöver för min omedelbara överlevnad så måste jag inte köpa nytt. Att köpa eller till och med byta begagnat är fantastiskt, och ger mycket mer tillfredsställelse än att köpa nya saker.

Det gäller att vara medveten som konsument. Medveten om att man blir påverkad av reklam, vare sig man vill eller inte. Det bästa jag kan göra är att tänka över mina val en extra gång och fråga mig vad jag får ut av att köpa den där prylen. Oftast är det inte mycket mer än ett hål i bankkontot.

Tursamt

Det är ju en erbarmlig tur att jag är så skärpt som jag är, för just nu blir det inte mycket skolarbete gjort. Hade jag inte varit ganska smart så hade jag nog halkat på efterkälken ordentligt vid det här laget.

Varför blir inget skolarbete gjort då? För att jag mår inte bra. Min själ mår inte bra och jag kämpar med de mest grundläggande sakerna, som att äta och sova. Då blir det inte mycket energi kvar till den typen av tankeverksamhet som skolarbetet kräver.

Jag ska få hjälp, snart, men just nu är livet väldigt jobbigt väldigt ofta. Jag brukar vara ganska duktig på att acceptera att jag är lite nedstämd då och då och trivs nästan lite med att kunna vara mitt i den känslan utan att försöka fly undan den, men på sista tiden har det blivit för mycket. Det tar för mycket tid i anspråk, och jag kan inte längre trivas med att känna mig lite eländig. Jag känner mig mycket eländig och kan inte ta mig ur det.

Men som sagt var, tursamt nog är jag ganska skärpt, så skolarbetet kommer jag att kunna ta igen utan att det tar extra tid. Det är ju alltid något.

Aldrig mer

Idag återupplevde jag en liten liten del av en tid i mitt liv som jag önskar aldrig återse. Jag satt på en stadsbuss i Lund. En liten bit ifrån mig satt ett par. Det var en kille och en tjej och de såg ut att vara runt arton eller nitton år. De höll handen när de gick på bussen, men bara en liten stund senare hade de börjat bråka. Jag lyssnade inte till vad de bråkade om. Snarare försökte jag blockera ut deras gräl ur mitt medvetande, men jag hörde att han var arg på henne och att hon försökte försvara sig. Rätt vad det var sa han en mening som klingade glasklart i mina öron. Det var som att orden var riktade till mig, än en gång

- För din skull hoppas jag verkligen att det är sant som du säger. Jag kommer få reda på om det stämmer, det vet du.

Jag kunde inte värja mig emot hotet som låg i den meningen, trots att den inte ens var riktad till mig. Tjejen svarade inte. Det gjorde inte jag heller när det var jag som var utsatt för förhör.

Det är ganska många år sedan nu, men jag har varit den tjejen. Tjejen som inte alls respekterade sig själv och rätten till sin egen kropp och person. Tjejen som var tillsammans med en kille som sade sig älska mig, men det var så långt ifrån kärlek man kan komma.

Jag är helt säker på att han verkligen trodde att han älskade mig. Han trodde att han älskade mig så mycket så att han inte stod ut en enda sekund utan att veta exakt var jag var, med vem jag var och vad jag gjorde. Och han var så rädd för att förlora mig. Så rädd att så fort jag bara sa hej till en annan kille i skolan så var han tvungen att förhöra sig om varför så fort han fick chansen.

Jag var sjutton år gammal. Han charmade mig med storm första gången vi träffades. Maken till bruna ögon får man leta efter. Nu vet jag att de kan bli rätt svarta också. Det tog nog inte mer än en vecka förrän de första tecknen på svartsjuka gjorde entré, men då var jag redan fast. Åtta månader tog det sedan innan jag med hjälp av en klasskompis lyckades se en liten ljusglimt och börja inse att jag hade ett eget värde utan honom.

Jag har haft det där grälet på bussen, så otroligt många gånger. De första gångerna vågade jag inte annat än att säga som det var, vart jag hade varit och med vem. Så småningom lärde jag mig dock i ren desperation vad som funkade och inte funkade att säga. Jag började ljuga. Jag sa att jag hade suttit på biblan och pluggat, ensam, när jag i verkligheten hade varit på ett av de små källarfiken med Anton*, Hampus* och Hanna* från min klass. Nu verkar det helt absurt att jag inte kunde ta en fika med mina kompisar utan ett mycket obehagligt korsförhör inklusive diverse hot av olika slag, men det var min verklighet.

Det var som sagt många år sedan nu och idag mår jag bra. Jag vet mitt eget värde och ingen kan någonsin igen stänga in mig sådär igen. Jag känner verkligen med tjejen på bussen. Jag hoppas innerligt att hon har någon i sin närhet som ser vad som pågår och hjälper henne att lämna allt det destruktiva. Jag hoppas innerligt.

*Mina klasskompisar från gymnasiet heter inte så på riktigt, men det kändes inte okej att skriva ut deras rätta namn här, därav de påhittade namnen.

Att bara andas är det svåraste som finns

Igår kväll var jag på yinyoga på Gerdahallen. Det var andra veckan jag var där den här terminen och jag hoppas verkligen att jag lyckas göra det till rutin. Yinyoga är avslappnande yoga där man bara andas och slappnar av i olika stretchande positioner, eller asanas som det heter. Dessutom ingår kortare stunder av traditionell meditation.

Jag sitter med korslagda ben och händerna på knäna och andas. Alldeles stilla ska jag betrakta mig själv och mina tankar "utifrån" utan att fästa sig vid dem eller värdera något. För att stilla mig måste jag verkligen lyssna på vägledningen från instruktören och visualisera mina andetag i kroppen och det är otroligt svårt att inte spinna vidare på tankarna, att inte klia sig på näsan eller vicka på tårna. Hårstrån faller ner i ansiktet och axelbandet på linnet håller på att trilla ner längs axeln. Det värker i fötterna för att de håller på att domna bort och den spända muskeln i nacken tycker inte alls om min raka hållning. Allt detta spelar ingen roll. Bara andas, lugnt och stilla. Plötsligt är det någon som hostar till och jag måste börja om processen med att fokusera helt från början.

Jag föreställer mig mina andetag som en boll av ljus. Vid inandningen åker den upp från svanskotan, längs hela ryggraden och upp till toppen av huvudet. På utandningen åker den sakta ner igen. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Rätt vad det är så sitter jag där, i ljuset, helt omedveten om mina smärtande punkter och vad som pågår runtom mig. Jag vet att jag sitter absolut stilla, men det känns som att jag gungar fram och tillbaka. Det är mina hjärtslag jag känner och de böljar genom hela kroppen. Jag sitter där alldeles stilla och gungar och det känns som att det har gått på sin höjd tio sekunder när klockan klingar. I verkligheten har tio minuter passerat.

Efter jag hade duschat, bastat och bytt om lunkade jag hemåt i långsam takt, och när jag kom innanför dörren ramlade jag ihop på sängen och storgrät en stund. Samma sak hände förra veckan. När jag slappnar av så djupt så kommer känslor fram som jag förmodligen går och trycker ner för det mesta. Jag vet inte riktigt varför jag blir så ledsen,  men när jag har gråtit färdigt känner jag mig lugn och trött. Förhoppningsvis kan regelbunden träning av yinyoga hjälpa mig att vara lite mer avslappnad till vardags så att jag inte behöver få sådana känslostormar just efter yogan.

Det här låter sanslöst flummigt. Till och med för mig som själv upplever det, men jag får verkligen ut något bra av det och det stora målet är att jag ska lära mig att meditera tjugo minuter om dagen på egen hand.

Testa vettja. Jag går alltid på torsdagar och ibland på söndagar.

Guldstund

De allra flesta av mina tidiga morgnar är jag fortfarande mer död än levande när jag sätter mig på tåget, men imorse var det annorlunda! Det var klart och friskt i luften när jag kom utanför porten och på tåget satte jag mig så att jag fick den här utsikten. I Malmö lyckades jag precis tajma in stadsbussen och chauffören var både glad och trevlig och körde lugnt och behagligt för en gångs skull. Jag satt långt fram i bussen och tittade på Malmö som vaknade till liv. Idag fick jag en riktigt bra start på dagen och det lär jag vara tacksam för när dagens sista lektion, läkemedelsberäkning, sätter igång vid halv fyra i eftermiddag.

(Skön)sång hela dagen lång

Idag har jag ju legat raklång och vilat mig och bekämpat baciller. Fönstret har stått på vid gavel, för varm och unken luft är väldigt otrevligt tycker jag. Byggjobbarna på min innergård har haft mix megapol på radion hela dagen och glatt och högt och ljudligt sjungit med i de flesta låtarna. Dagens höjdpunkt var nog "It's not unusual" med Tom Jones. Eventuellt hördes de ända till Dalby. Undrar just om de får betalt för att sjunga, för bygger gör de då inte särskilt effektivt. De gånger jag har tittat ut genom fönstret har de suttit med sina kaffetermosar och sjungit och skojat. Trevligt för dem, men det vore ganska trevligt för mig om de ville bli klara nån gång. Kan det verkligen ta sex månader att göra om putsen och byta fönster på två väggar med fyra våningar?

När byggarna gick hem för en stund sedan togs intogs scenen (innergården alltså) av grannens döttrar som är ungefär sex och åtta år gamla. Den yngre har givit sig in på "Sov du lilla videung". Hon repeterar samma strof om och om igen i varierande tonart och volym och visar inga tecken på trötthet. Är det inte härligt med musik?

Hade jag inte haft ont i halsen så hade jag själv visat var skåpet ska stå. Lite Cornelis Wreesvijk hade suttit fint till exempel. Fast hade jag inte haft ont i halsen så hade jag ju inte varit hemma och fått skavsår i öronen förstås....

Bästa medicinen mot grubbleri

I tisdags hade jag en dag ledigt från praktiken. Jag hade lite grubblerier i huvudet, och om jag inte tar itu med mina tankar kan de bli mig övermäktiga. Ett sätt att lugna sinnet är att sysselsätta händerna. Jag köpte ett fång blommor på torget och roade mig med att arrangera dem i små vaser runtom i min lilla lägenhet.

Jag tog också itu med syltkoket efter vår lyckosamma plommonskörd i söndags. Det är ett enkelt recept, men att fånga upp alla kärnor med sil och sked när sylten hade kokat färdigt var minst sagt tålamodsprövande. Etthundraåtta små små söta plommon var det i den gula sylten, och där med lika många kärnor. 

Resultaten blev i alla fall så gott att när jag skulle slicka av fingrarna efter allt kladd så bet jag mig i tummen. Det är sånt man får leva med. 

Efter plommonstöket gjorde jag köttfärssås till lasagne på kvällen och medans den puttrade tog jag mig till gymmet. 

Rätt som det var så hade en hel dag gått utan att grubblerierna hade tagit över och jag hade gjort både lasagne och sylt i processen. Det får man kalla en bra dag. 

Om jag fick slippa rotvälskan

Igår lyssnade jag på två föreläsningar med tre kvinnor från Västerbotten, och redan under den första föreläsningen fick jag en liten uppenbarelse. Det verkligen slog mig hur mycket mer vilsamt det är för mina öron att lyssna på den västerbottniska dialekten med sin klang och melodi, än på den grötiga rotvälskan jag lever i här i Skåne varje dag. Jag har bott i Skåne i tretton år men det var ändå först igår som det verkligen kom över mig. Jag förstår att det är lite som att kasta sten i glashus att komma med en sådan kommentar och sedan dyka upp i skolan nästa vecka, men det må så vara. Jag berättade om min lilla uppenbarelse för min bästa vän i skolan, som är skånska ända ut i fingerspetsarna. Hon säger skrevit och skjötit och sånt. Hon höll ju förstås inte med. Hon "härmar" mig när hon ska göra narr av mig men då lägger hon på en riktigt nollåtta-dialekt. Pappa är från Stockholm och mamma från Luleå, men själv har jag en väldigt rikssvensk dialekt. Det är dock något med melodin i dialekterna mer norrifrån som tilltalar mig. De är, som sagt, mer vilsamma att lyssna på. Nu har jag "bara" ett och ett halvt år kvar i skolan innan jag kan ta mitt pick och pack och flytta till mer öronvänliga breddgrader. Jag och rotvälskan får allt stå ut tillsammans ett tag till.

Sista dagen av strandliv

Idag är sista dagen på sommarlovet. Imorgon är det upprop, och sedan har jag föreläsningar de två första dagarna. Ingen mjukstart här inte. Jag tror att det kommer bli en väldigt intensiv termin. Massor av teori som ska in i huvudet, och appliceras på verkligheten under praktiken. Fyra olika praktikplatser med nya patienter, handledare och rutiner. Dessutom har jag mina egna små monster som jag brottas med i mitt hemmaliv. 

Idag är sista dagen som jag lallar runt på stranden. Ikväll tar jag ett djupt andetag och dyker i havet, och kommer inte för att andas igen förrän sista tentan är skriven i januari. Så känns det just nu i alla fall. 

Löften om nystart

Ytterligare en regnskur. Dagar som den här tänker jag på hösten som kommer. Jag, som verkligen önskar att jag kunde gå i ide från november till april tycker verkligen om hösten. Jag tycker om färgerna, luften, känslan av att sitta inne med en kopp te alltmedan stormen tilltar utanför fönstret. Jag tycker om känslan av nystart. Ett nytt kollegieblock, en ny kalender, ett nytt träningskort och nya kurser på högskolan. Nya recept på murriga höstgrytor och nya kängor att gå in. 

Den här sommaren kommer nog inte bli så svår att ta förväl av. Än så länge har det inte gått en enda dag här ute på landet utan minst en halvtimmes regn. Jag kan underhålla mig ändå, men det vore fint att få ladda batterierna som het heter, med lite solljus och riktig värme. Hoppet lever än, och ännu har jag en vecka kvar på semestern, men snart är du välkommen, eldiga höst.

Det är så tyst att...

....jag kan höra mina egna hjärtslag.

Jag låg i sängen igår kväll. Vinden hade lagt sig utanför och alla tekniska prylar var helt avstängda. När jag hade lugnat ner andningen och börjat slappna av kunde jag faktiskt både känna och höra mina egna hjärtslag. Det är den bästa sömnmedicinen som finns, och jag sov som ett barn inom några minuter.

Det skulle aldrig kunna bli så pass tyst i min lägenhet i Lund. Jag gillar att vara på landet.

Sömnen

Min lillasyster har alltid varit en sjusovare av olympisk klass. Det krävs ett rasande grott-troll för att få henne att lyfta på huvudet och undra vad som händer. Hon låter inte sådant som hunger eller att vara kissnödig väcka henne.

Jag har alltid varit den som vaknar runt halv sju eller sju och kan inte somna om igen. Ofta är jag hungrig när jag vaknar, speciellt om jag vaknar mitt i natten, och då går det absolut inte att somna om förrän jag har gått upp och värmt lite mjölk och gjort en macka. Om jag mot förmodan skulle sova länge en morgon känns det nästan som att halva dagen har gått förlorad och jag går runt och ångar av irritation resten av den dagen.

Lillasyster är logiskt nog också en nattuggla. Om hon får välja ligger de flesta av hennes produktiva timmar efter midnatt.

Mina ögonlock blir tunga och jag får det där trött-krypet i benen när klockan har slagit nio på kvällen.

Det är dock något som har hänt det senaste halvåret eller så. Jag har börjat gilla att sova. Jag tycker fortfarande inte om att sova bort en hel förmiddag, men nu kan jag vakna halv sju, titta på klockan och tänka "Nähä minsann, inte än" och somna om igen. Det är farligt, för då kanske jag inte vaknar förrän närmare tio igen, och då är det kört.

Nu på sommaren går det ganska bra, för jag behöver inte riktigt lika mycket sömn, men jag fasar inför hösten. Jag har alltid behövt lite mer sömn än genomsnittet. Runt åtta och en halv timme är ganska perfekt för mig, men med mina nya sjusovar-talanger kanske jag sover bort hälften av vinterns ljusa timmar!

Nä, så farligt är det kanske inte, men det kommer helt klart att bli en utmaning. Jag ska praktisera och det betyder skift. Ett natt-skift till och med! Det löser sig säkert. Den här sommaren är ju inget annat än en regnig katastrof, så vad annat finns det att göra än att ta en tupplur.....

Klarinetten

Jag plockade upp klarinetten idag. När jag var tretton år började jag spela. Det är senare än många andra, men jag kom liksom inte loss förrän då. Jag tyckte det var roligt och spelade snart med i alla möjliga konstellationer inom musikskolan. Vi hade konserter varje månad och ytterligare några runt jul och sommar och så. När jag började gymnasiet var jag med i en blåsorkester, en klarinettensemble och en så småningom även en jazzgrupp. Jag hade musik som tillval till mitt gymnasieprogram och pluggade musikteori en gång i veckan.

Det var kul att utvecklas inom mina olika grupper och avancera i stämmorna. Ett av de bästa minnena från tiden i musikskolan var när vi medverkade i en stor musiksatsning som inbegrep hela sydöstra Skåne och vi fick spela med riktigt proffsiga musiker som t.ex Nisse Landgren. Vi var en stor symfoniorkester som reste runt i sydost under några helger och spelade kända stycken i olika genrer. Det var riktigt häftigt att få vara med och bidra till de mäktiga tonerna i soundtracket till Sagan om Ringen.

Jazzen var ett kapitel för sig, och nu när jag tittar lite i backspegeln kan jag tycka att det var synd att jag inte började på riktigt med jazzen förrän sista året på gymnasiet. Att få improvisera var nästan helt nytt för mig, och skitläskigt i början men kul och väldigt bra för självförtroendet om man vågar satsa lite.

I maj 2007, bara några veckor innan studenten, höll jag min examenskonsert. Programmet bjöd på ett antal solostycken, men också flera låtar med mina olika grupper. Jag var så nervös att jag skakade inför första stycket, som jag skulle gå in genom publiken och spela. Nästan 70 personer var där för att lyssna, vilket var många fler än jag hade räknat med. Hela konserten gick jättebra, och utan att jag visste om det hade en vän till mamma spelat in hela kalaset så jag har det på skiva.

Efter att jag slutade gymnasiet har jag mest spelat i kyrkan med mamma vid olika tillfällen, men det har blivit långt mellan gångerna och nu är det faktiskt ett och ett halvt år sedan sist. Idag fick jag ett infall och plockade upp den igen. Lungorna var inte riktigt med på noterna så att säga. Det är en speciell typ av kondis som krävs för blåsinstrument, även om vanlig kondis såklart hjälper. Fingrarna blev stela efter ett par minuter och käkarna värkte av ansträngning. De höga tonerna lät lite som jag kan tänka mig att det låter om man skulle strypa en höna. Pipigt och rossligt med andra ord. Inga silkesmjuka strofer här inte... Vilken tur att jag är ensam hemma! Ensam kommer jag vara i tio dagar framöver, så det finns goda förutsättningar för övning.

Nu ska jag lägga upp fötterna på soffan och återhämta mig lite. Imorgon blir det skalor!

Lyxig tid

Åh vad jag tycker om känslan av veta att jag är ledig imorgon. Jag kan sova precis hur länge jag vill och sedan lalla omkring här hemma hela dagen. Eller kanske göra en liten tur någonstans! Att veta att jag har tid att göra ingenting känns lyxigt, och jag är ganska bra på att inte ta det för givet. Det enda jag önskar är att det är väder. Riktigt väder alltså. Regnigt och ruskigt eller soligt och fint. Helst inte det ljusgråa småblåsiga mellantinget som är ganska vanligt. Amen.

Som i en dröm

Drömmar är ju ofta varken logiska eller rationella. I mina drömmar figurerar ofta personer som jag är bekant med, men som i drömmen spelar en mycket mer betydande roll i handlingen än de någonsin gjort i verkligheten. Inatt hade jag en sådan dröm. Jag befann mig i en skidbacke på okänd ort tillsammans med en grupp okända människor och några från min klass. Jag kommer inte exakt ihåg vad som hände, men jag minns att jag och en från person från klassen samarbetade mycket bra för att rädda någon som kommit i en farlig sits. Det var en trevlig dröm på något vis, som slutade lite mitt i handlingen tror jag. Jag tror aldrig att det har hänt att jag har "fortsatt" en dröm nästa natt, så dom vissa verkar göra, men man kan ju alltid hoppas... Trots attest föredrar sommaren så väljer jag nog en solig skidbacke med trevligt sällskap framför den här regniga jobb-betonade sommaren så här långt.

Bra journalistik

Eftersom jag (snart) är sjuksköterska och inte journalist så kan det verka som att jag är ute på lite djupt vatten när jag får för mig att kritisera två mycket synliga och respekterade journalister, men en intervju i morgonsoffan häromdagen gjorde mig lätt chockad.

De två jag tänker på är Malou von Sivers och Steffo Törnqvist. Jag börjar med Malou.

I programmet "Efter tio" bjuder hon relativt ofta in gäster med extraordinära livsöden. Det kan handla om både framgång och olycka. Människor som har lyckats bra med sina karriärer, människor med ovanligt mycket tur, talang eller skicklighet inom något område. Människor som har överlevt svåra sjukdomar mot alla odds, förlorat hela sin familj eller upplevt krig och våld. Det som gör mig något upprörd är Malous sätt att intervjua. Hon slänger ut påståenden åt höger och vänster. "Är det inte så att....." "Det måste vara så att....." "Det måste kännas....." "Och då kände du ju säkert......". Jag kan tillräckligt mycket om journalistik för att veta att påståenden i de allra flesta fall är no-no. Förvisso ska man som intervjuare vara välinformerad, men att lägga den i munnen på den man intervjuar är ju så fel. 

Så ja, då fick jag det sagt.... Vidare till Steffo Törnqvist.

I fredags var Martin Dahlin på besök för att reda ut Sveriges chanser mot England. Steffo inledde samtalet med: "Du har ju inte blivit tjock efter att du slutade som aktiv spelare till skillnad från några av dina gamla kollegor..." HALLÅ??? Jenny Strömstedt räddade det ögonblicket riktigt snyggt, men senare i samtalet frågade Steffo om ett eventuellt misslyckande skulle vara en törn i karriären för vissa spelare. Martin svarade med att han ville vända på det och sa att det snarare är en skjuts uppåt om det går bra för laget. Fair enough, men efter reklamen så påstod Steffo samma sak igen. "Ja men det måste ju ha konsekvenser för karriären om det går dåligt...." 

Stackars Martin Dahlin som hade åkt hem från varma Monaco till kalla Sverige och stigit upp i ottan för att bli utfrågad av ett stolpskott. Nästa gång, stanna i Monaco Martin. 

Havet Är Djupt

Jag har haft ett par mindre bra dagar, men den här får mig åtminstone att dra lite på smilbanden.

Sommar

Jag fick inte bara g utan till och med vg. Nu kan jag släppa skolan och slappna av lite. Det är en stor utmaning för mig, men jag försöker. Jag planerar lite resor i sommar, och så ska jag jobba en del, men nu ska jag bara det lugnt. Påta omkring och filosofera lite.

Andra bullar

Jag fick för mig att baka bullar. De blev stora som tefat, men tamejtusan de godaste bullarna jag någonsin smakat. Jag använde mig av ett nytt recept och lite fantasi och resultatet blev fullkomligt lysande!

The soundtrack of my life

Oceaner av tid

Nu känns det som att jag har det, oceaner av tid. Tentan är överstökad och det gick nog bra tror jag. Om det inte gick bra så får jag veta det ganska snart men omtentan ligger i augusti så plugget får vänta.
Att få all tid i världen är ju det jag vill. Eller? Det är skönt att kunna ligga och stirra i taket i två timmar ibland, men jag grubblar ganska mycket och det kan bli lite FÖR mycket av den varan när jag inte har måsten att distrahera mig med. Dessutom är min innergård en bullrig byggarbetsplats så det är inte så mysigt att vara hemma, och regnar gör det så ute blir man blöt....

Men, jag försöker göra det bästa av all tid. Jag läser, och läser, och läser. Dricker te gör jag också, i väntan på den varma sommaren när jag ska dricka lemonad.

Mystiskt

Så här års när det är så här ljust efter klockan tio på kvällen slår det mig alltid hur mystiskt det är att jag varje år lyckas genomleva den mörka kalla vintern. Jag bor ju ändå i södra Sverige och jag vet att mörkret är sju resor värre längre upp i landet, men på något sätt tror jag att det snölösa mörka här nere tar hårdare på mig än en riktigt vit vinter skulle göra.
Hur som helst så är vintern just nu ett minne blott, och trots att ljuset kan kännas lite obarmhärtigt det också ibland så är jag ändå glad att det är här.

Imorgon får jag sommarlov, och he officiellt tagit mig halvvägs igenom utbildningen. Det är också ganska mystiskt faktiskt. Mystiskt fantastiskt liksom.

Att bestiga ett berg

Idag på lunchrasten gled samtalet in på det här med att jag, precis som de flesta, verkar gå runt och tänka att bara jag tar mig förbi nästa stora hinder så ska allt bli lite bättre och lite lugnare. Just nu är det tentan som hägrar förstås, men det finns alltid något där. Jobbveckan, tentan, ett jobbigt möte, den här terminen, den här utbildningen... Någonstans långt inne så vet jag att livet inte funkar så. Så fort ett hinder är bakom en så dyker nästa upp där framme i horisonten.

Det är lite som att klättra uppför ett berg. Så fort man kommit förbi en klippa eller ett krön så ser man att toppen inte alls var där precis bakom utan det var bara ett till krön på vägen. Når man tillslut toppen så står den redan i skuggan av ett ännu högre berg.

Så är det förstås inte alltid. Någon gång kommer jag nå en bergstopp och stå där med solen i ögonen och kunna vända mig ett helt varv och bara se blå himmel och ingenting annat. Någon gång, men just nu känns det långt borta.

Fram tills den dagen gör jag kanske bäst i att lära mig insupa de där små segrarna. Att ge mig själv en klapp på axeln och förstå att ingen annan än jag själv kan bestämma vilken väg ska ska ta. Det viktiga är att välja en väg. Om den sedan visar sig vara lite stenigare, brantare och krokigare än de andra så är det också okej. 

Jag orkar

Varje dag som jag är bra nog att orka lägga märke till skönheten i de här blommorna är en vinst. Idag var en sån dag.

Vill inte

Ibland spelar det ingen roll hur finurlig jag är med att ladda kaffebryggaren kvällen innan, eller hur hurtig jag är med att baka muffins. Ibland tar orken och viljan tvärslut och det enklaste uppgifter tornar upp sig som berg framför mig. Idag är en sån dag. Jag vill inte. Det enda jag förmår göra är att titta på film som jag har sett hundra gånger förr och tycka förskräckligt synd om mig själv.

Att dingla med benen

Jag är ganska normallång och det är inte så värst ofta som jag sitter på ställen där jag inte når ner med fötterna till marken, men när det händer så tycker jag att det är väldigt trevligt. Det är mysigt att kunna dingla med benen, i synnerhet om man kan svinga dem både framåt och bakåt som på gungor och vissa bryggor och bänkar, men att sitta på en kajkant och filura är också trevligt. Det gjorde jag så sent som för några dagar sen. Då hade jag en hel del att filura över och det gick himla bra där i solen vid Orkanen i Malmö. När jag blir stor ska jag ha antingen en gunga som är hög nog att dingla ifrån, eller en brygga. Helt både och förstås.

Livsviktiga systrar

Idag genomförde sjuksköterskestudenter i hela landet manifestationer för att få en högre ingångslön. Närmare bestämt 24 000 istället för 21 200 som för tillfället är det bästa budet i landet. Här i Skåne får vi 21 000 och de i Göteborg får bara 20 800. Uppslutningen var fantastisk och det finns ingen tvekan om att vårt budskap gick igenom. Nu ska vi bara hålla ut lite längre än nissarna på Landstingskontoret. De stoppar huvudet i sanden och skyller på det ena och det andra. De har inga argument som håller, men det har vi!

Konsten att lyssna

Igår gavs en otroligt bra föreläsning i skolan om kommunikation. Läraren, som för övrigt är en av de bästa på skolan, talade om vikten av att lyssna aktivt när man har en konversation med någon för att kommunikationen ska bli effektiv. Det är också väldigt störande för den som talar om lyssnaren flackar med blicken och verkar vara långt bort i tankarna.

Precis i den stunden som läraren pratade om det här satt ett gäng i klassrummet och viskade om något som jag inte hörde. Det kändes lite som att poängen gick förlorad där....

För nära

Efter en påskhelg som helt och hållet ägnades åt att äta och vila är jag nu tillbaka i stan igen. Jag tycker inte om det. Alla ljud verkar högre i stan. De är för nära liksom. Det gäller inte bara ljuden föresten. Allt verkar lite för nära och lite för påträngande. Det verkar som att ju äldre jag blir, desto mindre statsmänniska är jag.

Folkets butik

Imorse hade jag nyhetsmorgon på i bakgrunden. I pausen gjorde Dressman reklam för sitt 15-års jubileum. Dressman är som de flesta känner till en butik för herrkläder. Reklamen avslutades med rubriken Dressman: Hela folkets butik. Folket som räknas är alltså männen? Eller?

En sån som springer

Jag har blivit en sådan person som jag tidigare brukade reta mig lite på. Det är hemskt men sant. När jag flyttade till Lund och framför allt när jag började pendla till Malmö så var jag alltid så fascinerad av folk som sprang för sitt liv för att hinna med tåget eller bussen på morgonen. Pendeln eller stadsbussen då, inte SJ-tåget som skulle till Stockholm. Jag kunde inte fatta poängen med att springa när det ändå kommer ett annat tåg som ska till samma ställe som går precis lika snabbt inom 10 minuter. Jag funderade på hur dessa människor skulle kunna bo på landet. Mellan Simrishamn och Hammenhög går det en buss i timmen under "rusningstrafiken".

Nu har jag alltså kommit på mig själv med att göra samma sak. Springa för att hinna med tåget som inte stannar på småstationerna mellan Lund och Malmö, för då tar det ju 7 EXTRA minuter att komma hem. Jag sprang nyligen till stadsbussen i Malmö för det var ju säkert 10 minuter till nästa. Varför? Jag vet inte. Det är nog storstadsstressen som håller på att sätta klorna i mig.

Vad är det som händer?

Jag förstår inte vad det är som pågår. Igår gick jag runt som ett regnande åskmoln hela dagen, och den här dagen började jag med att storgrina i två timmar. Nu har jag kollat på en film och lugnat ner mig lite men jag känner mig fortfarande under isen.

Morr

Idag är jag inte bara ledsen. Idag är jag arg också. Furiös till och med. Den känslan är jag inte lika bra på att hantera. Satsar på att distrahera mig med Jane Austen.

Kalla mig gärna pretto

En gång för längesedan, när jag fortfarande var en osäker 15-åring så var jag på väg ner mot stans centrum i lilla Simrishamn tillsammans med ett gäng från skolan. Vi var ungefär åtta personer och vi skulle gå och fika tillsammans. Jag kände kanske hälften av gänget. De var kompisar från min klass eller från musikskolan. Den andra hälften var folk som jag visste namnet på men aldrig riktigt hade pratat med.

Vi pratade fram och tillbaka i gruppen och jag sa något, som jag idag inte ens minns vad det var, och en av personerna som jag inte kände vände sig mot mig och sa: Guuud va du är pretto då!

Tonfallet och attityden talade sitt tydliga språk och sa att det inte var någon komplimang jag precis fått slängd i ansiktet på mig. Jag sa inte ett ord till under den fikastunden.

Idag, nio år senare, så förstår jag ju att den här personen förmodligen precis hade lärt sig ordet pretto (kanske inte ens det egentliga ordet, pretentiös) och tyckte att han var himla cool när han använde det. Jag tror inte riktigt han förstod vad det betyder, för ingenting med mig när jag var 15 år var pretentiöst.

Från den osäkra 15-åringen växte jag upp till en nu något mindre osäker 20-nånting. Jag har blivit en sån där person som återvinner allt, inte använder kemikalier eller engångsprodukter om jag kan undvika det, stänger av alla eluttag på nätterna och säger till om jag ser någon slänga skräp utanför papperkorgar. Jag köper ekologiskt så långt det bara är möjligt med min studentekonomi, och stora delar av mitt bohag är second hand. Och jag hävdar dessutom att jag bidrar till en bättre värld när jag gör allt det här.

Kom igen, kalla mig gärna pretto, trots att det är ett av de fulaste orden jag vet. Jag lovar att ta det som en komplimang.

Att bosätta sig

Jag är född i Uppsala, och uppväxt på ett antal olika ställen i detta avlånga land. När jag var 11 år flyttade vi till Stiby på Österlen och sedan dess är det Skåne som har varit "hemma" för mig.

Åtta månader om året är Skåne ganska fantastiskt. Den allra bästa tiden är kanske tidig sommar när allt är så grönt så att det nästan sticker i ögonen Allt utom rapsfälten förstås, som lyser som solar över hela landskapet. Tidig höst är också vackert, precis när löven börjar fatta eld på träden men luften är fortfarande ljummen. Så småningom kommer dock november, och den gråa, isande fuktiga dimman sveper över oss med hjälp av vinden från väst. Sen är det så i fyra kalla mörka månader. Här snöar det vanligtvis inte förrän i slutet på januari, och den snön ligger ändå bara några dagar på sin höjd, innan den blir modd, som fryser till is om nätterna, och sedan blir modd igen nästa dag. Nä, den skånska vintern faller inte mig i smaken.

En tanke hade ju varit att bosätta sig i ett land där det inte riktigt blir vinter på samma sätt som här. Södra Grekland, eller varför inte Australien till exempel. Det blir förvisso kallare under en period men inte lika rått och isande som här. Saken är den, att jag tycker om årstidsväxlingarna och jag tycker om att längta efter den skillnad i mitt rutinmässiga liv som årstiderna för med sig.

På sommaren vaknar jag tidigt av ljuset och fåglarna och behöver inte särskilt mycket sömn egentligen. Jag kan gå ut på promenad klockan 7 på morgonen i bara den tunna jackan. När det blir mörkare och kallare kan jag sova 10 timmar om jag får, och jag tar varenda tillfälle som dyker upp att vira in mig i en filt och dricka te i timtal. Understället i merinoull blir min vardagsuniform och fingertopparna är ständigt avdomnade och skrynkliga av den kyliga fukten.

Min mamma, som kommer från Luleå, har tydligen sagt en gång att hon aldrig mer ska bo norr om Dalälven, och det står hon fortfarande fast vid. Jag är själv ganska lockad av de "riktiga" vintrarna uppe i västerbotten någonstans. Jag ser mig själv bo i en liten ort i inlandet, i ett hus som jag har inhandlat för sisådär 275 000, för så är huspriserna däruppe, om man är beredd på lite renovering förstås. Jag är inte riktigt så romantiserande att jag inte förstår att vintrarna däruppe är mörka, mycket mörkare än här och dessutom längre, men den torra klara luften och tanken på att åka längdskidor lockar mig. Och sommaren, när det är ljust dygnet runt och man kan vara ute och promenera i en timme utan att stöta på en enda käft, det lockar mig också.

Det bästa stället jag har bott på hittills, vad gäller årstider, är den skidåkningstokiga lilla staden Wanaka på Nya Zeelands södra ö. Dit skulle jag med glädje flytta en vacker dag, om det inte vore så förbaskat långt från släkt och bekanta....

Sökandet fortsätter.

Två sidor av myntet

Nu är uppsatsen klar och inlämnad. Jag har legat som en död fisk på sängen i flera timmar idag och försökt ignorera huvudvärken som slog till i samma timma som jag blev klar med skrivarbetet.

Att skriva på det här viset innebär verkligen en pärs för mig, speciellt när man skriver i par som vi gjorde den här gången. Jag är ett litet kontrollfreak och det är lätt hänt att jag gräver ner mig och blir lite lätt besatt. Jag kan vakna mitt i natten och ha olika referenser snurrande i huvudet.

Den positiva sidan med att skriva uppsats är att jag kan bestämma mina egna arbetstider. Det gör att jag kan få mina morgonpromenader, mina regelbundna måltider och mina pauser när jag känner att jag behöver dem Jag trivs med att påta på för mig själv i min egen takt.

Det gäller föresten inte bara när jag skriver uppsats. Så länge jag får vara för mig själv är jag nöjd! I en av mina favoritböcker finns den här frasen: I don't relate well to people. Period.

Beslutsamhet

Idag ska den förbaskade uppsatsen bli klar, om jag så ska sitta med den från och med nu fram till midnatt. Punkt.

Skrivdimman

Så här ser livet ut just nu. De senaste tre dagarna har vi haft 17 effektiva skrivtimmar. Nu är grovjobbet gjort och finlir återstår. Trots att det enda som snurrar i huvudet är formuleringar och referenser så tänker jag ta kväll nu. Fruktsallad, te och en god bok kan nog hjälpa mig att koppla av.

Det här är viktigt!

Dags att söka

Hela dagen idag har jag gått runt och inbillat mig att det är tisdag, trots att jag mycket väl vet att det är måndag. Förra veckan gick jag till ICA utan min plånbok. Två gånger, och inte kom jag på mig själv heller förrän jag stod i kassakön och febrilt grävde i jackfickorna. Jag glömde min lunchlåda på diskbänken.

Jag hällde mjölk istället för havregryn i kastrullen när morgongröten skulle tillverkas och när gröten väl var klar hällde jag upp den på en assiett istället för i en skål. All den tid jag på sistone spenderat på att leta efter nycklar när de ligger precis där de ska ligga skulle nog räckt till att skriva en roman eller två.

Om jag inte kommer ner från det blå snart är det nog läge att söka någonstans. Det kanske finns ett litet hem någonstans där sådana tankspridda flickor som jag kan få plats.

Jag har en mycket passande nyckelring i min nyckelknippa

Det lilla som gör skillnad

Det lilla som gör skillnad

Nyligen var jag på en obligatorisk föreläsning om stress som ingick i vår så kallade omvårdnadshandledning. Föreläsaren tog upp vad stress är, vad som orsakar det, vad det kan ha för konsekvenser och vad man kan göra åt det. Hon försåg oss med tre korta avslappningsövningar och gav oss tips på hur vi kan öva på att vara mer närvarande i nuet.

Det framkom under rasten och efter föreläsningen att vissa av mina klasskompisar tyckte att det var ganska flummigt och ganska onödigt. Varför ska det vara bra att känna hur det varma vattnet i duschen rinner ner för kroppen istället för att tänka på vad man ska beställa hem för pizza när man är klar? Jo, därför att det är de små sakerna som gör skillnad. Det är de små åtgärderna som bidrar till att man inte får ont, blir ångestfylld eller inte kan sova.

Jag tänker att de som inte tar det till sig i sitt eget liv inte heller kan tillämpa det i arbetet som utförs nära patienten. För någon som är svårt sjuk kan en fluffigare kudde en en halvtimmes vädring vara av stor betydelse. Att få ansiktet baddat med en sval handduk eller att få frågan vad man vill ha att dricka till maten kan vara livsviktigt!

Så ni som inte tror att det gör skillnad: Tänk om!

Gå i ide

These were the good times.

Jag har haft lite lust att gå i ide de senaste dagarna. Istället har jag tagit på mig mer jobb än nödvändigt...Allt för sparkontot!

Dagens väder får mig verkligen att vilja gå och gräva ner mig och efter ett kort besök på skolan för att utnyttja skrivarna där tänker jag nog inte sticka näsan så mycket utanför dörren på några dagar.

Helgens projekt blir att organisera min garderob och lusläsa artiklar till uppsatsen samt att under tiden konsumera ohemula mängder med te.

Sockerchocken

Idag hade jag två klasskompisar här hemma på pluggdejt, och en av dem hade godis med sig. Massor av godis och allt blev inte uppätet. Jag har inte ätit socker på många veckor och plötsligt står en stor skål med godis på bordet och skriker på mig. Vi får se hur länge den blir kvar där... Vi fick i alla fall ganska mycket gjort idag. Nu tar jag kväll och försöker låta bli att klättra allt för mycket på väggarna.

Det som gör dagen

I min lokala ICA-butik jobbar det en kille som oftast sitter i kassan. Han är alltid glad som en solstråle och supertrevlig mot alla. Oavsett hur dålig dagen må ha varit så går jag ifrån affären med ett leende när han jobbar. En vacker dag ska jag nog ta och säga det till honom. Tänk att något så enkelt jag göra så mycket.

Sociala färdigheter

Varför har jag så svårt att hitta folk att umgås med som inte går mig nerverna efter ett litet tag? Ställer jag för höga krav? Letar jag i fel grupper? Är jag helt enkelt inte social av mig?

Förmodligen en blandning av alla tre, men jag vågar påstå att den största orsaken är att jag inte är så social av mig. Jag trivs bäst med att påta på i mitt eget sällskap. När jag hamnar i en grupp är jag den som sitter och lyssnar och lägger in en väl vald kommentar då och då, när jag blir tillfrågad.

Den moderna teknologin gör att man kan och ska vara tillgänglig hela dygnet runt. När folk hör att jag stänger av telefonen på natten tittar de nästan lite konstigt på mig. Om jag skulle få för mig att stänga av både internet och telefonen skulle det knappast dröja mer än någon dag innan polisen knackade på dörren för att fråga om jag är död eller vad som står på egentligen.

Jag lever just nu ett liv där det ständigt skickas sms och rings för att alla ska ha stenkoll på läget jämt. Gissa varför jag vill flytta ut i skogen. Där kan man ju alltid skylla på dålig täckning!

Jag tycker mycket om mina vänner, men hörrni ni får inte bli förnärmade om jag försvinner då och då. Det är bara jag som låter mina eremit-gener få lite spelrum.

Snåljåp

Eftersom jag är en sån snålis anser jag just nu att jag lever lite på fisens mosse för återstoden av den här månaden, eller i alla fall fram tills den 24. Så är inte alls fallet, egentligen. Jag har massor av guld på mitt sparkonto, men det ska jag ju ha till en utlandsresa om något år eller så.

Så då lever jag alltså på havregrynsgröt och knäckebröd.

Ibland skulle jag nog behöva vara lite mer sansad i mina sparande. Men ååhh så fin min resa kommer bli...

Studieteknik

Om den funkar får vi se om en dryg vecka när det är dags tentan.

Inte riktigt klar

När jag sitter och blippar mig runt på Facebook och ser alla som är ute i världen så känns det som att jag är inte riktigt klar med det där.

Att leva ur en 40-liters ryggsäck.

Att ha på mig samma fleecetröja i två veckor för att jag inte har kommit över en tvättmaskin på lika länge.

Att inte veta vart jag ska sova imorgon natt.

Att kunna mitt passnummer utantill för att jag måste använda det var tredje dag.

Att göra saker som jag aldrig skulle våga göra här hemma.

Att borsta sand istället för knäckebrödsmulor ur sängen.

Att äta cheerios till frukost, ostmacka till lunch och pasta med pulversås till middag i en hel vecka för att det är billigt.

Att träffa nya öppensinnande människor varje dag.

Kniven i bröstet

Igår kväll var det en person som jag såg som en god vän som sa upp kontakten, eftersom vi bor i olika länder och endast konverserar över nätet och han ansåg inte att vår vänskap hade någon framtid. Fy vad ont det gjorde. Det var som att få en kniv rakt in i bröstet som sedan vreds runt olidligt sakta.

Levande exempel

Nu är det tydligen dags igen. Jag är ett levande exempel på de där symptomen på stress som togs upp på föreläsningen. Sömnsvårigheter är ett av de vanligaste problemen.

Jag lägger mig vid 22, somnar runt midnatt, vaknar sedan runt 04 och då är det färdigsovet. Fram till klockan 07 ungefär, för då när man alldeles snart ska upp går det alldeles utmärkt att glida in i drömmens land igen. Då kan jag glömma allt om tentaresultat, vad det ska bli av mig, när jag ska bli vuxen och annat som gnager i huvudet.