Det är lite som att klättra uppför ett berg. Så fort man kommit förbi en klippa eller ett krön så ser man att toppen inte alls var där precis bakom utan det var bara ett till krön på vägen. Når man tillslut toppen så står den redan i skuggan av ett ännu högre berg.
Så är det förstås inte alltid. Någon gång kommer jag nå en bergstopp och stå där med solen i ögonen och kunna vända mig ett helt varv och bara se blå himmel och ingenting annat. Någon gång, men just nu känns det långt borta.
Fram tills den dagen gör jag kanske bäst i att lära mig insupa de där små segrarna. Att ge mig själv en klapp på axeln och förstå att ingen annan än jag själv kan bestämma vilken väg ska ska ta. Det viktiga är att välja en väg. Om den sedan visar sig vara lite stenigare, brantare och krokigare än de andra så är det också okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar