Lycka(s) och (o)(miss)lycka(s) och sånt

En vill ju lyckas! Eller? För om en lyckas så är en ju lycklig. Det tänkte jag länge, men det har gått upp för mig att det inte är så. Om det var sant så hade ju alla överläkare, elitidrottare och popstjärnor varit lyckliga och det är inte sant. Jag har också tagit motsatsen för sanning. Om en misslyckas blir en olycklig och olycklig vill en ju inte vara.

I mitt liv har jag nästan uteslutande företagit mig saker som jag har varit säker eller nästan säker på att jag skulle klara av. Det beror på rädsla. Inte rädsla för att misslyckas, men för att misslyckandet ska göra mig olycklig.

Det paradoxala i det här är att om det är något jag verkligen har misslyckats med så är det att vara lycklig. Jag har sedan många år tillbaka tänkt att det är okej att vara lite låg ibland. Det är okej, men ibland blev ofta, blev för det mesta. Jag är väldigt duktig på att vara ynklig och eländig och tycka synd om mig själv. Jag har dessutom ett stundtals omättligt bekräftelsebehov och när det inte fylls upp utifrån ger jag mig själv ännu fler ursäkter att gå runt som en grå blöt filt.

J föreslog häromdagen att jag skulle borra ner en nagel i nagelbädden så att jag inte tänker så förbaskat mycket. Det var nog en god idé. Har inte testat än, men nästa gång jag känner demonerna komma över mig kanske jag ska testa. Det kommer bli så snyggt att gå runt med blodiga nagelband. Och ett fridfullt sinne. Jag kan driva med mina beteenden, vilket betyder att jag är medveten om dem, och det är positivt.

Jag undviker alltså att försöka bli lite lyckligare av rädsla för att misslyckas och bli olycklig. Det är inte så att jag är konstant olycklig. Absolut inte. Men jag måste verkligen försöka hitta lite lugn och trygghet i mig själv och inte lägga ansvaret för mitt välmående på andra. Jag avgör hur jag mår. Punkt.

Just nu läser jag "Att välja glädje" av Kay Pollak. Där lär jag mig att jag är helt och hållet ensam ansvarig för hur jag mår och hur jag väljer att reagera på hur andra människor behandlar mig.

Att jag lär mig att må bra i mig själv innebär inte bara just det, att jag mår bättre, utan det innebär också att jag har det lättare i mina relationer, för jag blir inte så beroende av bekräftelse från de jag har omkring mig. Det tar bort obalans och tillför trygghet och energi. JAG tillför trygghet och energi istället för att bara vänta på att få höra att jag är tillräcklig och älskvärd.

Det finns ju faktiskt inget att förlora i att försöka vara lycklig. Inte för mig i alla fall.

Jag står ivägen

För mina relationer. Det är inget utomstående som ständigt sätter käppar i hjulen för mig. Det är jag själv. För att jag har ett sådant enormt behov av bekräftelse från omgivningen. Jag vill att du ska säga igen och igen att jag är fin och tillräcklig och att jag duger. Att du vill vara med just mig.

Det funkar inte, det vet jag. Jag vill verkligen ändra på det. På mig. Kunna ge mig själv den bekräftelsen.

Den relationen jag är i nu sätter jag stort värde på och den vill jag verkligen bevara. Jag vill inte att den ska läggas till högen av havererade förhållanden både till vänner och pojkvänner. Det som till slut har haft sönder de relationerna är i grund och botten samma sak.

Så när jag får höra att det var försent, då händer det som jag är allra mest rädd för. Det får inte vara försent. Den här gången var det egentligen inte något stort. Men ändå. Det får inte vara försent. Inte igen. Inte igen. Inte igen.

Blixtnedslag och översvämning

Åh vad jag önskar mig ett riktigt åskväder. Ett sånt där man kan känna vibrationer från blixtnedslagen i marken. Ett sånt där strömmen går och man inte kan se längre än radien av stearinljuset. Ett sånt där jag tvingas till insikten som egentligen är sann varje minut av varje dag. Jag har inte kontroll över någonting alls och det är inte meningen att jag ska ha det heller. Kontrollen finns någon annanstans. Hos en högre existens, hos stjärnorna eller hos varje molekyl av de miljarder molekyler som ryms i en vattendroppe, men inte hos mig. Och inte hos dig. 

Ett sånt åskväder där det regnar så hårt och länge att man skulle kunna simma ner längs gatan  och vattnets och naturens kraft blir så stor att alla fördämningar brister och allt forsar ut utan en chans att stanna upp förrän dammarna är tomma.

Det är absolut inte så att jag önskar att en naturkatastrof ska drabba Halmstad, men om det ville komma ett åskväder och slå ner i mitt huvud skulle jag bli glad. Luften är så klar och ren efter åskoväder. Det tunga i luften är borta och det blir lite lättare att andas.