Universum i ett barns ögon

I fredags fick jag äran och förtroendet att träffa Valter. Han föddes för två veckor sedan och är son till en barndomsvän till min sambo.

Valter låg i min famn. Han tittade upp och fäste sin blick i min. Jag kunde se hela universum i djupet av hans ögon. I den blå färgen fanns inga skyddande filter, inga fördomar eller förutfattade meningar. Ingen rädsla, inget försvar. Hela världens visdom fanns i den lilla killens blick och det var så befriande och så kraftfullt att få se det som han visade mig.

Gamla skelett i garderoben

Två gamla ovänner har kommit och hälsat på mig. Våldgästat mig faktiskt. De var inte bjudna, men de slängde upp dörren och klampade på ändå. De är så jäkla jobbiga när de kommer bägge två också. När jag träffar dem en och en kan jag hantera dem rätt bra, men tillsammans är de riktigt påfrestande.

Bekräftelsebehov stiftade jag bekantskap med för rätt många år sen nu. Jag har försökt avveckla vårt förhållande för det tar så hårt på mig. Under sommaren kändes det bättre och bättre men den här veckan har Bekräftelsebehov legat på min soffa och skrattat åt mig. Skrattat mig rakt i ansiktet.

I fåtöljen bredvid soffan sitter Självömkan och slänger syrliga kommentarer på mig i tid och otid. Självömkan dök upp i mitt liv några år efter Bekräftelsebehov.

De håller aldrig tyst! Jag försöker tona ut dem med min fina vän Positiva tankar, men de har ingen respekt för när andra pratar.

Man ska omge sig med bra vänner, även om ordet vänner i det här fallet bara är en metafor för känslor. Jag kan verkligen se dem sitta där i soffan och göra narr av mig och det tänker jag inte gå med på längre. Jag säger till dem att det är dags att gå nu. Stänger dörren, vrider om nyckeln, sätter i säkerhetskedjan och låser sjutillhållarlåset. Här kommer de inte in längre.