Idag på lunchrasten gled samtalet in på det här med att jag, precis som de flesta, verkar gå runt och tänka att bara jag tar mig förbi nästa stora hinder så ska allt bli lite bättre och lite lugnare. Just nu är det tentan som hägrar förstås, men det finns alltid något där. Jobbveckan, tentan, ett jobbigt möte, den här terminen, den här utbildningen... Någonstans långt inne så vet jag att livet inte funkar så. Så fort ett hinder är bakom en så dyker nästa upp där framme i horisonten.
Det är lite som att klättra uppför ett berg. Så fort man kommit förbi en klippa eller ett krön så ser man att toppen inte alls var där precis bakom utan det var bara ett till krön på vägen. Når man tillslut toppen så står den redan i skuggan av ett ännu högre berg.
Så är det förstås inte alltid. Någon gång kommer jag nå en bergstopp och stå där med solen i ögonen och kunna vända mig ett helt varv och bara se blå himmel och ingenting annat. Någon gång, men just nu känns det långt borta.
Fram tills den dagen gör jag kanske bäst i att lära mig insupa de där små segrarna. Att ge mig själv en klapp på axeln och förstå att ingen annan än jag själv kan bestämma vilken väg ska ska ta. Det viktiga är att välja en väg. Om den sedan visar sig vara lite stenigare, brantare och krokigare än de andra så är det också okej.
