Paradoxen med den lediga dagen

En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar.

Yes, äntligen en ledig dag! Då måste jag för det hinna handla, tvätta, göra klart skoluppgifterna, göra matlådor för veckan, laga kläder, ringa samtal, träna. Och så måste jag hinna slappna aaaaaav också! Så aaaaaavslappnande att vara ledig!? 

Ehm, nej. Jag vet knappt vad som stressar mig mest. Att jobba och bara acceptera att ALLT annat får vänta för att jag orkar bara inte, eller att vara ledig och då behöva ta tag i allt som jag skjutit på. 

I-landsgnäll, jag vet. Jag är fantastiskt priviligerad som kan plugga och får bidrag för det. Jag kan försörja mig och utvecklas. Det är lyxigt! Men ibland går proppen liksom och jag önskar mig en tillvaro där andra saker är viktiga. 

Universum i ett barns ögon

I fredags fick jag äran och förtroendet att träffa Valter. Han föddes för två veckor sedan och är son till en barndomsvän till min sambo.

Valter låg i min famn. Han tittade upp och fäste sin blick i min. Jag kunde se hela universum i djupet av hans ögon. I den blå färgen fanns inga skyddande filter, inga fördomar eller förutfattade meningar. Ingen rädsla, inget försvar. Hela världens visdom fanns i den lilla killens blick och det var så befriande och så kraftfullt att få se det som han visade mig.

Gamla skelett i garderoben

Två gamla ovänner har kommit och hälsat på mig. Våldgästat mig faktiskt. De var inte bjudna, men de slängde upp dörren och klampade på ändå. De är så jäkla jobbiga när de kommer bägge två också. När jag träffar dem en och en kan jag hantera dem rätt bra, men tillsammans är de riktigt påfrestande.

Bekräftelsebehov stiftade jag bekantskap med för rätt många år sen nu. Jag har försökt avveckla vårt förhållande för det tar så hårt på mig. Under sommaren kändes det bättre och bättre men den här veckan har Bekräftelsebehov legat på min soffa och skrattat åt mig. Skrattat mig rakt i ansiktet.

I fåtöljen bredvid soffan sitter Självömkan och slänger syrliga kommentarer på mig i tid och otid. Självömkan dök upp i mitt liv några år efter Bekräftelsebehov.

De håller aldrig tyst! Jag försöker tona ut dem med min fina vän Positiva tankar, men de har ingen respekt för när andra pratar.

Man ska omge sig med bra vänner, även om ordet vänner i det här fallet bara är en metafor för känslor. Jag kan verkligen se dem sitta där i soffan och göra narr av mig och det tänker jag inte gå med på längre. Jag säger till dem att det är dags att gå nu. Stänger dörren, vrider om nyckeln, sätter i säkerhetskedjan och låser sjutillhållarlåset. Här kommer de inte in längre.

Lycka(s) och (o)(miss)lycka(s) och sånt

En vill ju lyckas! Eller? För om en lyckas så är en ju lycklig. Det tänkte jag länge, men det har gått upp för mig att det inte är så. Om det var sant så hade ju alla överläkare, elitidrottare och popstjärnor varit lyckliga och det är inte sant. Jag har också tagit motsatsen för sanning. Om en misslyckas blir en olycklig och olycklig vill en ju inte vara.

I mitt liv har jag nästan uteslutande företagit mig saker som jag har varit säker eller nästan säker på att jag skulle klara av. Det beror på rädsla. Inte rädsla för att misslyckas, men för att misslyckandet ska göra mig olycklig.

Det paradoxala i det här är att om det är något jag verkligen har misslyckats med så är det att vara lycklig. Jag har sedan många år tillbaka tänkt att det är okej att vara lite låg ibland. Det är okej, men ibland blev ofta, blev för det mesta. Jag är väldigt duktig på att vara ynklig och eländig och tycka synd om mig själv. Jag har dessutom ett stundtals omättligt bekräftelsebehov och när det inte fylls upp utifrån ger jag mig själv ännu fler ursäkter att gå runt som en grå blöt filt.

J föreslog häromdagen att jag skulle borra ner en nagel i nagelbädden så att jag inte tänker så förbaskat mycket. Det var nog en god idé. Har inte testat än, men nästa gång jag känner demonerna komma över mig kanske jag ska testa. Det kommer bli så snyggt att gå runt med blodiga nagelband. Och ett fridfullt sinne. Jag kan driva med mina beteenden, vilket betyder att jag är medveten om dem, och det är positivt.

Jag undviker alltså att försöka bli lite lyckligare av rädsla för att misslyckas och bli olycklig. Det är inte så att jag är konstant olycklig. Absolut inte. Men jag måste verkligen försöka hitta lite lugn och trygghet i mig själv och inte lägga ansvaret för mitt välmående på andra. Jag avgör hur jag mår. Punkt.

Just nu läser jag "Att välja glädje" av Kay Pollak. Där lär jag mig att jag är helt och hållet ensam ansvarig för hur jag mår och hur jag väljer att reagera på hur andra människor behandlar mig.

Att jag lär mig att må bra i mig själv innebär inte bara just det, att jag mår bättre, utan det innebär också att jag har det lättare i mina relationer, för jag blir inte så beroende av bekräftelse från de jag har omkring mig. Det tar bort obalans och tillför trygghet och energi. JAG tillför trygghet och energi istället för att bara vänta på att få höra att jag är tillräcklig och älskvärd.

Det finns ju faktiskt inget att förlora i att försöka vara lycklig. Inte för mig i alla fall.

Jag står ivägen

För mina relationer. Det är inget utomstående som ständigt sätter käppar i hjulen för mig. Det är jag själv. För att jag har ett sådant enormt behov av bekräftelse från omgivningen. Jag vill att du ska säga igen och igen att jag är fin och tillräcklig och att jag duger. Att du vill vara med just mig.

Det funkar inte, det vet jag. Jag vill verkligen ändra på det. På mig. Kunna ge mig själv den bekräftelsen.

Den relationen jag är i nu sätter jag stort värde på och den vill jag verkligen bevara. Jag vill inte att den ska läggas till högen av havererade förhållanden både till vänner och pojkvänner. Det som till slut har haft sönder de relationerna är i grund och botten samma sak.

Så när jag får höra att det var försent, då händer det som jag är allra mest rädd för. Det får inte vara försent. Den här gången var det egentligen inte något stort. Men ändå. Det får inte vara försent. Inte igen. Inte igen. Inte igen.

Blixtnedslag och översvämning

Åh vad jag önskar mig ett riktigt åskväder. Ett sånt där man kan känna vibrationer från blixtnedslagen i marken. Ett sånt där strömmen går och man inte kan se längre än radien av stearinljuset. Ett sånt där jag tvingas till insikten som egentligen är sann varje minut av varje dag. Jag har inte kontroll över någonting alls och det är inte meningen att jag ska ha det heller. Kontrollen finns någon annanstans. Hos en högre existens, hos stjärnorna eller hos varje molekyl av de miljarder molekyler som ryms i en vattendroppe, men inte hos mig. Och inte hos dig. 

Ett sånt åskväder där det regnar så hårt och länge att man skulle kunna simma ner längs gatan  och vattnets och naturens kraft blir så stor att alla fördämningar brister och allt forsar ut utan en chans att stanna upp förrän dammarna är tomma.

Det är absolut inte så att jag önskar att en naturkatastrof ska drabba Halmstad, men om det ville komma ett åskväder och slå ner i mitt huvud skulle jag bli glad. Luften är så klar och ren efter åskoväder. Det tunga i luften är borta och det blir lite lättare att andas. 

Vem är jag då?

Vem är jag om jag kliver ut ur mitt skal? Om jag slutar gömma mig bakom Kristina som vet och kan? Så stor del av min identitet i många situationer bygger på att jag vet och kan något som de andra inte kan. Jag är den som vet när, var och hur. Jag är den som kan citera en föreläsning som hölls för två månader sedan eller tala om på vilken sida i läroboken man kan läsa om... metabolt syndrom.

Så vem är jag om jag skulle svara att jag inte vet nästa gång någon frågar mig? Vem är jag om jag istället för att tala om vart föreläsningen är skulle dela med mig av mig själv?

Det är en kittlande tanke.

Måste bestämma mig

Ja, enligt en bok jag läser nu så går det att helt enkelt bestämma sig för att vara mer öppen i sociala situationer och därigenom knyta mer kontakter.

Jag har en förmåga att döma ut både mig själv och andra väldigt fort i mötet med nya människor och det resulterar i att jag aldrig ens ger utrymme för ett riktigt möte att ske. Flera år av det beteendet har lett till att jag inte har några nära vänner. Där har vi det. INGA nära vänner. Det första jag måste göra är att erkänna det för mig själv. Nu måste jag bestämma mig för att göra något åt det.

Det rör sig i skuggorna

Två begrepp som har varit ganska aktuella i mitt liv de senaste månaderna är introversion/extroversion. Det är ett sätt att se på olika personligheter. Jag är en solklar introvert och de egenskaper som karakteriserar mig och mina likar är bland annat stort behov av tid och tystnad. Jag blir väldigt fort trött av många intryck, mycket folk och höga ljud. Trivs bättre med att umgås på tu man hand eller i små grupper än att gå ut bland många människor. Jag trivs bra med att vara hemma, ensam och jag ägnar mig gärna åt lugna aktiviteter som att läsa, sticka eller skriva. Därmed inte sagt att jag aldrig kommer ur soffan. Jag är verkligen beroende av träning, men ägnar mig då helst åt träning där jag får fokusera på mig själv. Lagsporter har aldrig varit min grej.

Susan Cain heter kvinnan som har skrivit boken "Quiet". Hon sjunger de introvertas lov i ett samhälle som nästan helt och hållet är anpassat till den extroverta delen av befolkningen. Att vara utåtriktad, drivande, multikompetent, "social" är karaktärsdrag som prisas. Att höras, synas och märkas är vad som förväntas för att vara en framgångsrik samhällsmedborgare. Grovt uttryckt förstås, men på det stora hela är det så det fungerar.

Jag ligger långt ut på den introverta sidan av spektrat och har under många år känt mig som ett socialt ufo. Jag är alltid den som stannar hemma när andra går ut, sitter för mig själv i skolan, sitter ensam på café och läser. Jag är expert på att vara ensam. Det är en konst som jag har utvecklat under många långa år och det är inte nödvändigtvis något negativt. Vad som däremot är negativt är att med den självvalda ensamheten utvecklade jag inget som helst motstånd för kritik. En gång under högstadietiden blev jag tillsagd på en kemilektion att jag pratade för mycket. Jag minns precis vilken tid på dagen det var, vad vi gick igenom på den lektionen, var jag satt i klassrummet och vilken färg det var på lärarens skjorta. Jag höll på att bryta ihop totalt, för den lilla tillsägelsen som andra fick motta tio gånger om dagen. Tårarna vällde upp i ögonen på mig och jag lät håret falla fram över ansiktet. Mumlade något om att jag behövde gå på toa... Min stackars lärare vart helt ställd och fattade ingenting.

Igår var jag i en situation där jag sa ifrån lite grann och då blev jag kallad "nästan lite pushig" Det var absolut inget illa menat. Jag är 25 år gammal, och det är 10 år sedan högstadiet och den där tillsägelsen på kemilektionen men känslan jag fick var densamma. Jag har lärt mig att inte visa känslorna, för jag upptäckte ju att visa känslor drar uppmärksamhet till mig. Det sitter i min ryggmärg att vara så liten som möjligt, göra så lite väsen av mig som möjligt. Aldrig säga emot, sällan ha en åsikt och aldrig dra till mig uppmärksamhet, för responsen skulle ju kunna göra mig illa.... Jag hör ju själv hur fullkomligt idiotiskt det är och ännu tydligare blev det igår kväll när J använde sarkasm för att påpeka just hur fånigt det är.

Å ena sidan skulle jag väl kunna kalla det dåligt självförtroende. Jag delar inte med mig av mig själv till andra för jag utgår ifrån att jag inte kan bidra med något av intresse, eller att någon kan finna mig som person intressant. Å andra sidan vet jag att jag är intressant. Intelligent, snäll, ödmjuk, bra lyssnare. Ibland kan jag till och med ha lite humor!

Det är inte något negativt att vara introvert, men samhället är anpassat för extroverta personer och även på hemmaplan har jag mer och mer känt av att de mer extrema dragen i min personlighet lägger lite krokben för mig. Jag gör mig själv en björntjänst när jag stänger dörren om mig titt som tätt. Jag behöver utveckla de små strimmor av extroversion som finns i mig så att jag kan ta till dem när det behövs, utan att vara livrädd för att få kritik. Det är något som händer i mig som har pågått ett tag nu.

Jag växer. Svaga strålar av ljus börjar leta sig in i skuggorna där jag gömmer mig och de träffar min kropp och min själ. De värmer. Först tror jag att de bränner och skållar mig, gör mig illa, men om jag står kvar stadigt så känner jag att de sprider en behaglig värme som dröjer sig kvar i mig. Jag vågar ta ett till steg mot ljuset och låta värmen nå mitt ansikte. Jag står kvar. Stadig i mig själv. Skuggorna känns fortfarande lockande och trygga, men jag har varit där så länge. Nu ska jag min plats i ljuset, både med kroppen och med själen.

Tacksamhet

Det är något jag känner mycket just nu

Tacksamhet för att jag får må så bra

Tacksamhet för vart jag är på väg

Tacksamhet för vad som komma skall

Jag tror att tacksamhet sprider ringar på vattnet och för gott med sig

Det räcker nu

Nu är det ungefär tio månader sedan Publicistklubben höll en debatt om journalistik och varumärke där Ebba von Sydow blev formligen attackerad av "Janne". Han använde så smutsiga härskartekniker att man inte trodde att det var sant. Ebba fick starkt stöd och många heja-rop från alla tänkbara håll. Hennes journalistik hyllades och hennes hårda arbete erkändes. Alldeles nyligen var det så dags igen. Den här gången var det Maria Sveland som fick ta emot regelrätta trakasserier från "Janne" den här gången flankerad av Täppas Fågelberg. Maria fick självklart också stöd från alla vädersträck, bland annat från Ebba, men också från Underbara Clara. Hur många kompetenta, intelligenta, starka och framgångsrika kvinnor ska han få ge sig på innan mediavärlden har fått nog? Det kan inte få vara så att han ska få lov att bete sig på det här viset utan vidare. Riktig journalistik består av mer än Uppdrag granskning. När blev "Janne" en sådan journalistisk mogul att han får uttala sig hur som helst om vad som helst till vem som helst?

Nu räcker det, banne mig! Heja kompetenta kvinnors framfart i media!

Prokrastinering

Det här är en sån där lördag då jag skulle kunna få massor gjort. Det får jag också, men inte det som jag borde göra... Jag fullkomligt älskar att organisera. Det spelar inte så stor roll så länge slutresultatet innebär ordning och reda och att det ser snyggt ut. Idag har jag varit ute och införskaffat en pärm och ett register till kursen som jag går nu. Jag och hålslagaren har umgåtts en god stund och nu sitter alla papper bakom rätt flik! Men vänta nu här... Innebär det att jag faktiskt måste plugga nu?

Jag ser ljuset Jonatan!

Ja, nu börjar jag faktiskt se vårljuset. Genom skitiga fönster och sjuktrötta ögon sipprar det in, obarmhärtigt och ljuvligt. Det här året har verkligen inte börjat på ett optimalt sätt och mer än en kväll har jag gått och lagt mig och bett om att få vakna någon helt annanstans. När jag nästa morgon vaknar i min egen säng och kliver upp och gör det jag ska så tänker jag ändå att jag kan mer än jag tror. Jag orkar mer än jag tror. Jag lyfter blicken och låter solen sippra in i alla vinklar och vrår. Den är fortfarande blek och hänger lågt, men för varje dag värmer den lite lite mer.