Folkets butik

Imorse hade jag nyhetsmorgon på i bakgrunden. I pausen gjorde Dressman reklam för sitt 15-års jubileum. Dressman är som de flesta känner till en butik för herrkläder. Reklamen avslutades med rubriken Dressman: Hela folkets butik. Folket som räknas är alltså männen? Eller?

En sån som springer

Jag har blivit en sådan person som jag tidigare brukade reta mig lite på. Det är hemskt men sant. När jag flyttade till Lund och framför allt när jag började pendla till Malmö så var jag alltid så fascinerad av folk som sprang för sitt liv för att hinna med tåget eller bussen på morgonen. Pendeln eller stadsbussen då, inte SJ-tåget som skulle till Stockholm. Jag kunde inte fatta poängen med att springa när det ändå kommer ett annat tåg som ska till samma ställe som går precis lika snabbt inom 10 minuter. Jag funderade på hur dessa människor skulle kunna bo på landet. Mellan Simrishamn och Hammenhög går det en buss i timmen under "rusningstrafiken".

Nu har jag alltså kommit på mig själv med att göra samma sak. Springa för att hinna med tåget som inte stannar på småstationerna mellan Lund och Malmö, för då tar det ju 7 EXTRA minuter att komma hem. Jag sprang nyligen till stadsbussen i Malmö för det var ju säkert 10 minuter till nästa. Varför? Jag vet inte. Det är nog storstadsstressen som håller på att sätta klorna i mig.

Vad är det som händer?

Jag förstår inte vad det är som pågår. Igår gick jag runt som ett regnande åskmoln hela dagen, och den här dagen började jag med att storgrina i två timmar. Nu har jag kollat på en film och lugnat ner mig lite men jag känner mig fortfarande under isen.

Morr

Idag är jag inte bara ledsen. Idag är jag arg också. Furiös till och med. Den känslan är jag inte lika bra på att hantera. Satsar på att distrahera mig med Jane Austen.

Kalla mig gärna pretto

En gång för längesedan, när jag fortfarande var en osäker 15-åring så var jag på väg ner mot stans centrum i lilla Simrishamn tillsammans med ett gäng från skolan. Vi var ungefär åtta personer och vi skulle gå och fika tillsammans. Jag kände kanske hälften av gänget. De var kompisar från min klass eller från musikskolan. Den andra hälften var folk som jag visste namnet på men aldrig riktigt hade pratat med.

Vi pratade fram och tillbaka i gruppen och jag sa något, som jag idag inte ens minns vad det var, och en av personerna som jag inte kände vände sig mot mig och sa: Guuud va du är pretto då!

Tonfallet och attityden talade sitt tydliga språk och sa att det inte var någon komplimang jag precis fått slängd i ansiktet på mig. Jag sa inte ett ord till under den fikastunden.

Idag, nio år senare, så förstår jag ju att den här personen förmodligen precis hade lärt sig ordet pretto (kanske inte ens det egentliga ordet, pretentiös) och tyckte att han var himla cool när han använde det. Jag tror inte riktigt han förstod vad det betyder, för ingenting med mig när jag var 15 år var pretentiöst.

Från den osäkra 15-åringen växte jag upp till en nu något mindre osäker 20-nånting. Jag har blivit en sån där person som återvinner allt, inte använder kemikalier eller engångsprodukter om jag kan undvika det, stänger av alla eluttag på nätterna och säger till om jag ser någon slänga skräp utanför papperkorgar. Jag köper ekologiskt så långt det bara är möjligt med min studentekonomi, och stora delar av mitt bohag är second hand. Och jag hävdar dessutom att jag bidrar till en bättre värld när jag gör allt det här.

Kom igen, kalla mig gärna pretto, trots att det är ett av de fulaste orden jag vet. Jag lovar att ta det som en komplimang.

Att bosätta sig

Jag är född i Uppsala, och uppväxt på ett antal olika ställen i detta avlånga land. När jag var 11 år flyttade vi till Stiby på Österlen och sedan dess är det Skåne som har varit "hemma" för mig.

Åtta månader om året är Skåne ganska fantastiskt. Den allra bästa tiden är kanske tidig sommar när allt är så grönt så att det nästan sticker i ögonen Allt utom rapsfälten förstås, som lyser som solar över hela landskapet. Tidig höst är också vackert, precis när löven börjar fatta eld på träden men luften är fortfarande ljummen. Så småningom kommer dock november, och den gråa, isande fuktiga dimman sveper över oss med hjälp av vinden från väst. Sen är det så i fyra kalla mörka månader. Här snöar det vanligtvis inte förrän i slutet på januari, och den snön ligger ändå bara några dagar på sin höjd, innan den blir modd, som fryser till is om nätterna, och sedan blir modd igen nästa dag. Nä, den skånska vintern faller inte mig i smaken.

En tanke hade ju varit att bosätta sig i ett land där det inte riktigt blir vinter på samma sätt som här. Södra Grekland, eller varför inte Australien till exempel. Det blir förvisso kallare under en period men inte lika rått och isande som här. Saken är den, att jag tycker om årstidsväxlingarna och jag tycker om att längta efter den skillnad i mitt rutinmässiga liv som årstiderna för med sig.

På sommaren vaknar jag tidigt av ljuset och fåglarna och behöver inte särskilt mycket sömn egentligen. Jag kan gå ut på promenad klockan 7 på morgonen i bara den tunna jackan. När det blir mörkare och kallare kan jag sova 10 timmar om jag får, och jag tar varenda tillfälle som dyker upp att vira in mig i en filt och dricka te i timtal. Understället i merinoull blir min vardagsuniform och fingertopparna är ständigt avdomnade och skrynkliga av den kyliga fukten.

Min mamma, som kommer från Luleå, har tydligen sagt en gång att hon aldrig mer ska bo norr om Dalälven, och det står hon fortfarande fast vid. Jag är själv ganska lockad av de "riktiga" vintrarna uppe i västerbotten någonstans. Jag ser mig själv bo i en liten ort i inlandet, i ett hus som jag har inhandlat för sisådär 275 000, för så är huspriserna däruppe, om man är beredd på lite renovering förstås. Jag är inte riktigt så romantiserande att jag inte förstår att vintrarna däruppe är mörka, mycket mörkare än här och dessutom längre, men den torra klara luften och tanken på att åka längdskidor lockar mig. Och sommaren, när det är ljust dygnet runt och man kan vara ute och promenera i en timme utan att stöta på en enda käft, det lockar mig också.

Det bästa stället jag har bott på hittills, vad gäller årstider, är den skidåkningstokiga lilla staden Wanaka på Nya Zeelands södra ö. Dit skulle jag med glädje flytta en vacker dag, om det inte vore så förbaskat långt från släkt och bekanta....

Sökandet fortsätter.

Två sidor av myntet

Nu är uppsatsen klar och inlämnad. Jag har legat som en död fisk på sängen i flera timmar idag och försökt ignorera huvudvärken som slog till i samma timma som jag blev klar med skrivarbetet.

Att skriva på det här viset innebär verkligen en pärs för mig, speciellt när man skriver i par som vi gjorde den här gången. Jag är ett litet kontrollfreak och det är lätt hänt att jag gräver ner mig och blir lite lätt besatt. Jag kan vakna mitt i natten och ha olika referenser snurrande i huvudet.

Den positiva sidan med att skriva uppsats är att jag kan bestämma mina egna arbetstider. Det gör att jag kan få mina morgonpromenader, mina regelbundna måltider och mina pauser när jag känner att jag behöver dem Jag trivs med att påta på för mig själv i min egen takt.

Det gäller föresten inte bara när jag skriver uppsats. Så länge jag får vara för mig själv är jag nöjd! I en av mina favoritböcker finns den här frasen: I don't relate well to people. Period.

Beslutsamhet

Idag ska den förbaskade uppsatsen bli klar, om jag så ska sitta med den från och med nu fram till midnatt. Punkt.

Skrivdimman

Så här ser livet ut just nu. De senaste tre dagarna har vi haft 17 effektiva skrivtimmar. Nu är grovjobbet gjort och finlir återstår. Trots att det enda som snurrar i huvudet är formuleringar och referenser så tänker jag ta kväll nu. Fruktsallad, te och en god bok kan nog hjälpa mig att koppla av.

Det här är viktigt!