En sån som springer

Jag har blivit en sådan person som jag tidigare brukade reta mig lite på. Det är hemskt men sant. När jag flyttade till Lund och framför allt när jag började pendla till Malmö så var jag alltid så fascinerad av folk som sprang för sitt liv för att hinna med tåget eller bussen på morgonen. Pendeln eller stadsbussen då, inte SJ-tåget som skulle till Stockholm. Jag kunde inte fatta poängen med att springa när det ändå kommer ett annat tåg som ska till samma ställe som går precis lika snabbt inom 10 minuter. Jag funderade på hur dessa människor skulle kunna bo på landet. Mellan Simrishamn och Hammenhög går det en buss i timmen under "rusningstrafiken".

Nu har jag alltså kommit på mig själv med att göra samma sak. Springa för att hinna med tåget som inte stannar på småstationerna mellan Lund och Malmö, för då tar det ju 7 EXTRA minuter att komma hem. Jag sprang nyligen till stadsbussen i Malmö för det var ju säkert 10 minuter till nästa. Varför? Jag vet inte. Det är nog storstadsstressen som håller på att sätta klorna i mig.