Kalla mig gärna pretto

En gång för längesedan, när jag fortfarande var en osäker 15-åring så var jag på väg ner mot stans centrum i lilla Simrishamn tillsammans med ett gäng från skolan. Vi var ungefär åtta personer och vi skulle gå och fika tillsammans. Jag kände kanske hälften av gänget. De var kompisar från min klass eller från musikskolan. Den andra hälften var folk som jag visste namnet på men aldrig riktigt hade pratat med.

Vi pratade fram och tillbaka i gruppen och jag sa något, som jag idag inte ens minns vad det var, och en av personerna som jag inte kände vände sig mot mig och sa: Guuud va du är pretto då!

Tonfallet och attityden talade sitt tydliga språk och sa att det inte var någon komplimang jag precis fått slängd i ansiktet på mig. Jag sa inte ett ord till under den fikastunden.

Idag, nio år senare, så förstår jag ju att den här personen förmodligen precis hade lärt sig ordet pretto (kanske inte ens det egentliga ordet, pretentiös) och tyckte att han var himla cool när han använde det. Jag tror inte riktigt han förstod vad det betyder, för ingenting med mig när jag var 15 år var pretentiöst.

Från den osäkra 15-åringen växte jag upp till en nu något mindre osäker 20-nånting. Jag har blivit en sån där person som återvinner allt, inte använder kemikalier eller engångsprodukter om jag kan undvika det, stänger av alla eluttag på nätterna och säger till om jag ser någon slänga skräp utanför papperkorgar. Jag köper ekologiskt så långt det bara är möjligt med min studentekonomi, och stora delar av mitt bohag är second hand. Och jag hävdar dessutom att jag bidrar till en bättre värld när jag gör allt det här.

Kom igen, kalla mig gärna pretto, trots att det är ett av de fulaste orden jag vet. Jag lovar att ta det som en komplimang.