Löften om nystart

Ytterligare en regnskur. Dagar som den här tänker jag på hösten som kommer. Jag, som verkligen önskar att jag kunde gå i ide från november till april tycker verkligen om hösten. Jag tycker om färgerna, luften, känslan av att sitta inne med en kopp te alltmedan stormen tilltar utanför fönstret. Jag tycker om känslan av nystart. Ett nytt kollegieblock, en ny kalender, ett nytt träningskort och nya kurser på högskolan. Nya recept på murriga höstgrytor och nya kängor att gå in. 

Den här sommaren kommer nog inte bli så svår att ta förväl av. Än så länge har det inte gått en enda dag här ute på landet utan minst en halvtimmes regn. Jag kan underhålla mig ändå, men det vore fint att få ladda batterierna som het heter, med lite solljus och riktig värme. Hoppet lever än, och ännu har jag en vecka kvar på semestern, men snart är du välkommen, eldiga höst.

Det är så tyst att...

....jag kan höra mina egna hjärtslag.

Jag låg i sängen igår kväll. Vinden hade lagt sig utanför och alla tekniska prylar var helt avstängda. När jag hade lugnat ner andningen och börjat slappna av kunde jag faktiskt både känna och höra mina egna hjärtslag. Det är den bästa sömnmedicinen som finns, och jag sov som ett barn inom några minuter.

Det skulle aldrig kunna bli så pass tyst i min lägenhet i Lund. Jag gillar att vara på landet.

Sömnen

Min lillasyster har alltid varit en sjusovare av olympisk klass. Det krävs ett rasande grott-troll för att få henne att lyfta på huvudet och undra vad som händer. Hon låter inte sådant som hunger eller att vara kissnödig väcka henne.

Jag har alltid varit den som vaknar runt halv sju eller sju och kan inte somna om igen. Ofta är jag hungrig när jag vaknar, speciellt om jag vaknar mitt i natten, och då går det absolut inte att somna om förrän jag har gått upp och värmt lite mjölk och gjort en macka. Om jag mot förmodan skulle sova länge en morgon känns det nästan som att halva dagen har gått förlorad och jag går runt och ångar av irritation resten av den dagen.

Lillasyster är logiskt nog också en nattuggla. Om hon får välja ligger de flesta av hennes produktiva timmar efter midnatt.

Mina ögonlock blir tunga och jag får det där trött-krypet i benen när klockan har slagit nio på kvällen.

Det är dock något som har hänt det senaste halvåret eller så. Jag har börjat gilla att sova. Jag tycker fortfarande inte om att sova bort en hel förmiddag, men nu kan jag vakna halv sju, titta på klockan och tänka "Nähä minsann, inte än" och somna om igen. Det är farligt, för då kanske jag inte vaknar förrän närmare tio igen, och då är det kört.

Nu på sommaren går det ganska bra, för jag behöver inte riktigt lika mycket sömn, men jag fasar inför hösten. Jag har alltid behövt lite mer sömn än genomsnittet. Runt åtta och en halv timme är ganska perfekt för mig, men med mina nya sjusovar-talanger kanske jag sover bort hälften av vinterns ljusa timmar!

Nä, så farligt är det kanske inte, men det kommer helt klart att bli en utmaning. Jag ska praktisera och det betyder skift. Ett natt-skift till och med! Det löser sig säkert. Den här sommaren är ju inget annat än en regnig katastrof, så vad annat finns det att göra än att ta en tupplur.....

Klarinetten

Jag plockade upp klarinetten idag. När jag var tretton år började jag spela. Det är senare än många andra, men jag kom liksom inte loss förrän då. Jag tyckte det var roligt och spelade snart med i alla möjliga konstellationer inom musikskolan. Vi hade konserter varje månad och ytterligare några runt jul och sommar och så. När jag började gymnasiet var jag med i en blåsorkester, en klarinettensemble och en så småningom även en jazzgrupp. Jag hade musik som tillval till mitt gymnasieprogram och pluggade musikteori en gång i veckan.

Det var kul att utvecklas inom mina olika grupper och avancera i stämmorna. Ett av de bästa minnena från tiden i musikskolan var när vi medverkade i en stor musiksatsning som inbegrep hela sydöstra Skåne och vi fick spela med riktigt proffsiga musiker som t.ex Nisse Landgren. Vi var en stor symfoniorkester som reste runt i sydost under några helger och spelade kända stycken i olika genrer. Det var riktigt häftigt att få vara med och bidra till de mäktiga tonerna i soundtracket till Sagan om Ringen.

Jazzen var ett kapitel för sig, och nu när jag tittar lite i backspegeln kan jag tycka att det var synd att jag inte började på riktigt med jazzen förrän sista året på gymnasiet. Att få improvisera var nästan helt nytt för mig, och skitläskigt i början men kul och väldigt bra för självförtroendet om man vågar satsa lite.

I maj 2007, bara några veckor innan studenten, höll jag min examenskonsert. Programmet bjöd på ett antal solostycken, men också flera låtar med mina olika grupper. Jag var så nervös att jag skakade inför första stycket, som jag skulle gå in genom publiken och spela. Nästan 70 personer var där för att lyssna, vilket var många fler än jag hade räknat med. Hela konserten gick jättebra, och utan att jag visste om det hade en vän till mamma spelat in hela kalaset så jag har det på skiva.

Efter att jag slutade gymnasiet har jag mest spelat i kyrkan med mamma vid olika tillfällen, men det har blivit långt mellan gångerna och nu är det faktiskt ett och ett halvt år sedan sist. Idag fick jag ett infall och plockade upp den igen. Lungorna var inte riktigt med på noterna så att säga. Det är en speciell typ av kondis som krävs för blåsinstrument, även om vanlig kondis såklart hjälper. Fingrarna blev stela efter ett par minuter och käkarna värkte av ansträngning. De höga tonerna lät lite som jag kan tänka mig att det låter om man skulle strypa en höna. Pipigt och rossligt med andra ord. Inga silkesmjuka strofer här inte... Vilken tur att jag är ensam hemma! Ensam kommer jag vara i tio dagar framöver, så det finns goda förutsättningar för övning.

Nu ska jag lägga upp fötterna på soffan och återhämta mig lite. Imorgon blir det skalor!

Lyxig tid

Åh vad jag tycker om känslan av veta att jag är ledig imorgon. Jag kan sova precis hur länge jag vill och sedan lalla omkring här hemma hela dagen. Eller kanske göra en liten tur någonstans! Att veta att jag har tid att göra ingenting känns lyxigt, och jag är ganska bra på att inte ta det för givet. Det enda jag önskar är att det är väder. Riktigt väder alltså. Regnigt och ruskigt eller soligt och fint. Helst inte det ljusgråa småblåsiga mellantinget som är ganska vanligt. Amen.