Klarinetten

Jag plockade upp klarinetten idag. När jag var tretton år började jag spela. Det är senare än många andra, men jag kom liksom inte loss förrän då. Jag tyckte det var roligt och spelade snart med i alla möjliga konstellationer inom musikskolan. Vi hade konserter varje månad och ytterligare några runt jul och sommar och så. När jag började gymnasiet var jag med i en blåsorkester, en klarinettensemble och en så småningom även en jazzgrupp. Jag hade musik som tillval till mitt gymnasieprogram och pluggade musikteori en gång i veckan.

Det var kul att utvecklas inom mina olika grupper och avancera i stämmorna. Ett av de bästa minnena från tiden i musikskolan var när vi medverkade i en stor musiksatsning som inbegrep hela sydöstra Skåne och vi fick spela med riktigt proffsiga musiker som t.ex Nisse Landgren. Vi var en stor symfoniorkester som reste runt i sydost under några helger och spelade kända stycken i olika genrer. Det var riktigt häftigt att få vara med och bidra till de mäktiga tonerna i soundtracket till Sagan om Ringen.

Jazzen var ett kapitel för sig, och nu när jag tittar lite i backspegeln kan jag tycka att det var synd att jag inte började på riktigt med jazzen förrän sista året på gymnasiet. Att få improvisera var nästan helt nytt för mig, och skitläskigt i början men kul och väldigt bra för självförtroendet om man vågar satsa lite.

I maj 2007, bara några veckor innan studenten, höll jag min examenskonsert. Programmet bjöd på ett antal solostycken, men också flera låtar med mina olika grupper. Jag var så nervös att jag skakade inför första stycket, som jag skulle gå in genom publiken och spela. Nästan 70 personer var där för att lyssna, vilket var många fler än jag hade räknat med. Hela konserten gick jättebra, och utan att jag visste om det hade en vän till mamma spelat in hela kalaset så jag har det på skiva.

Efter att jag slutade gymnasiet har jag mest spelat i kyrkan med mamma vid olika tillfällen, men det har blivit långt mellan gångerna och nu är det faktiskt ett och ett halvt år sedan sist. Idag fick jag ett infall och plockade upp den igen. Lungorna var inte riktigt med på noterna så att säga. Det är en speciell typ av kondis som krävs för blåsinstrument, även om vanlig kondis såklart hjälper. Fingrarna blev stela efter ett par minuter och käkarna värkte av ansträngning. De höga tonerna lät lite som jag kan tänka mig att det låter om man skulle strypa en höna. Pipigt och rossligt med andra ord. Inga silkesmjuka strofer här inte... Vilken tur att jag är ensam hemma! Ensam kommer jag vara i tio dagar framöver, så det finns goda förutsättningar för övning.

Nu ska jag lägga upp fötterna på soffan och återhämta mig lite. Imorgon blir det skalor!