Sömnen

Min lillasyster har alltid varit en sjusovare av olympisk klass. Det krävs ett rasande grott-troll för att få henne att lyfta på huvudet och undra vad som händer. Hon låter inte sådant som hunger eller att vara kissnödig väcka henne.

Jag har alltid varit den som vaknar runt halv sju eller sju och kan inte somna om igen. Ofta är jag hungrig när jag vaknar, speciellt om jag vaknar mitt i natten, och då går det absolut inte att somna om förrän jag har gått upp och värmt lite mjölk och gjort en macka. Om jag mot förmodan skulle sova länge en morgon känns det nästan som att halva dagen har gått förlorad och jag går runt och ångar av irritation resten av den dagen.

Lillasyster är logiskt nog också en nattuggla. Om hon får välja ligger de flesta av hennes produktiva timmar efter midnatt.

Mina ögonlock blir tunga och jag får det där trött-krypet i benen när klockan har slagit nio på kvällen.

Det är dock något som har hänt det senaste halvåret eller så. Jag har börjat gilla att sova. Jag tycker fortfarande inte om att sova bort en hel förmiddag, men nu kan jag vakna halv sju, titta på klockan och tänka "Nähä minsann, inte än" och somna om igen. Det är farligt, för då kanske jag inte vaknar förrän närmare tio igen, och då är det kört.

Nu på sommaren går det ganska bra, för jag behöver inte riktigt lika mycket sömn, men jag fasar inför hösten. Jag har alltid behövt lite mer sömn än genomsnittet. Runt åtta och en halv timme är ganska perfekt för mig, men med mina nya sjusovar-talanger kanske jag sover bort hälften av vinterns ljusa timmar!

Nä, så farligt är det kanske inte, men det kommer helt klart att bli en utmaning. Jag ska praktisera och det betyder skift. Ett natt-skift till och med! Det löser sig säkert. Den här sommaren är ju inget annat än en regnig katastrof, så vad annat finns det att göra än att ta en tupplur.....