Tursamt

Det är ju en erbarmlig tur att jag är så skärpt som jag är, för just nu blir det inte mycket skolarbete gjort. Hade jag inte varit ganska smart så hade jag nog halkat på efterkälken ordentligt vid det här laget.

Varför blir inget skolarbete gjort då? För att jag mår inte bra. Min själ mår inte bra och jag kämpar med de mest grundläggande sakerna, som att äta och sova. Då blir det inte mycket energi kvar till den typen av tankeverksamhet som skolarbetet kräver.

Jag ska få hjälp, snart, men just nu är livet väldigt jobbigt väldigt ofta. Jag brukar vara ganska duktig på att acceptera att jag är lite nedstämd då och då och trivs nästan lite med att kunna vara mitt i den känslan utan att försöka fly undan den, men på sista tiden har det blivit för mycket. Det tar för mycket tid i anspråk, och jag kan inte längre trivas med att känna mig lite eländig. Jag känner mig mycket eländig och kan inte ta mig ur det.

Men som sagt var, tursamt nog är jag ganska skärpt, så skolarbetet kommer jag att kunna ta igen utan att det tar extra tid. Det är ju alltid något.

Aldrig mer

Idag återupplevde jag en liten liten del av en tid i mitt liv som jag önskar aldrig återse. Jag satt på en stadsbuss i Lund. En liten bit ifrån mig satt ett par. Det var en kille och en tjej och de såg ut att vara runt arton eller nitton år. De höll handen när de gick på bussen, men bara en liten stund senare hade de börjat bråka. Jag lyssnade inte till vad de bråkade om. Snarare försökte jag blockera ut deras gräl ur mitt medvetande, men jag hörde att han var arg på henne och att hon försökte försvara sig. Rätt vad det var sa han en mening som klingade glasklart i mina öron. Det var som att orden var riktade till mig, än en gång

- För din skull hoppas jag verkligen att det är sant som du säger. Jag kommer få reda på om det stämmer, det vet du.

Jag kunde inte värja mig emot hotet som låg i den meningen, trots att den inte ens var riktad till mig. Tjejen svarade inte. Det gjorde inte jag heller när det var jag som var utsatt för förhör.

Det är ganska många år sedan nu, men jag har varit den tjejen. Tjejen som inte alls respekterade sig själv och rätten till sin egen kropp och person. Tjejen som var tillsammans med en kille som sade sig älska mig, men det var så långt ifrån kärlek man kan komma.

Jag är helt säker på att han verkligen trodde att han älskade mig. Han trodde att han älskade mig så mycket så att han inte stod ut en enda sekund utan att veta exakt var jag var, med vem jag var och vad jag gjorde. Och han var så rädd för att förlora mig. Så rädd att så fort jag bara sa hej till en annan kille i skolan så var han tvungen att förhöra sig om varför så fort han fick chansen.

Jag var sjutton år gammal. Han charmade mig med storm första gången vi träffades. Maken till bruna ögon får man leta efter. Nu vet jag att de kan bli rätt svarta också. Det tog nog inte mer än en vecka förrän de första tecknen på svartsjuka gjorde entré, men då var jag redan fast. Åtta månader tog det sedan innan jag med hjälp av en klasskompis lyckades se en liten ljusglimt och börja inse att jag hade ett eget värde utan honom.

Jag har haft det där grälet på bussen, så otroligt många gånger. De första gångerna vågade jag inte annat än att säga som det var, vart jag hade varit och med vem. Så småningom lärde jag mig dock i ren desperation vad som funkade och inte funkade att säga. Jag började ljuga. Jag sa att jag hade suttit på biblan och pluggat, ensam, när jag i verkligheten hade varit på ett av de små källarfiken med Anton*, Hampus* och Hanna* från min klass. Nu verkar det helt absurt att jag inte kunde ta en fika med mina kompisar utan ett mycket obehagligt korsförhör inklusive diverse hot av olika slag, men det var min verklighet.

Det var som sagt många år sedan nu och idag mår jag bra. Jag vet mitt eget värde och ingen kan någonsin igen stänga in mig sådär igen. Jag känner verkligen med tjejen på bussen. Jag hoppas innerligt att hon har någon i sin närhet som ser vad som pågår och hjälper henne att lämna allt det destruktiva. Jag hoppas innerligt.

*Mina klasskompisar från gymnasiet heter inte så på riktigt, men det kändes inte okej att skriva ut deras rätta namn här, därav de påhittade namnen.

Att bara andas är det svåraste som finns

Igår kväll var jag på yinyoga på Gerdahallen. Det var andra veckan jag var där den här terminen och jag hoppas verkligen att jag lyckas göra det till rutin. Yinyoga är avslappnande yoga där man bara andas och slappnar av i olika stretchande positioner, eller asanas som det heter. Dessutom ingår kortare stunder av traditionell meditation.

Jag sitter med korslagda ben och händerna på knäna och andas. Alldeles stilla ska jag betrakta mig själv och mina tankar "utifrån" utan att fästa sig vid dem eller värdera något. För att stilla mig måste jag verkligen lyssna på vägledningen från instruktören och visualisera mina andetag i kroppen och det är otroligt svårt att inte spinna vidare på tankarna, att inte klia sig på näsan eller vicka på tårna. Hårstrån faller ner i ansiktet och axelbandet på linnet håller på att trilla ner längs axeln. Det värker i fötterna för att de håller på att domna bort och den spända muskeln i nacken tycker inte alls om min raka hållning. Allt detta spelar ingen roll. Bara andas, lugnt och stilla. Plötsligt är det någon som hostar till och jag måste börja om processen med att fokusera helt från början.

Jag föreställer mig mina andetag som en boll av ljus. Vid inandningen åker den upp från svanskotan, längs hela ryggraden och upp till toppen av huvudet. På utandningen åker den sakta ner igen. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Rätt vad det är så sitter jag där, i ljuset, helt omedveten om mina smärtande punkter och vad som pågår runtom mig. Jag vet att jag sitter absolut stilla, men det känns som att jag gungar fram och tillbaka. Det är mina hjärtslag jag känner och de böljar genom hela kroppen. Jag sitter där alldeles stilla och gungar och det känns som att det har gått på sin höjd tio sekunder när klockan klingar. I verkligheten har tio minuter passerat.

Efter jag hade duschat, bastat och bytt om lunkade jag hemåt i långsam takt, och när jag kom innanför dörren ramlade jag ihop på sängen och storgrät en stund. Samma sak hände förra veckan. När jag slappnar av så djupt så kommer känslor fram som jag förmodligen går och trycker ner för det mesta. Jag vet inte riktigt varför jag blir så ledsen,  men när jag har gråtit färdigt känner jag mig lugn och trött. Förhoppningsvis kan regelbunden träning av yinyoga hjälpa mig att vara lite mer avslappnad till vardags så att jag inte behöver få sådana känslostormar just efter yogan.

Det här låter sanslöst flummigt. Till och med för mig som själv upplever det, men jag får verkligen ut något bra av det och det stora målet är att jag ska lära mig att meditera tjugo minuter om dagen på egen hand.

Testa vettja. Jag går alltid på torsdagar och ibland på söndagar.

Guldstund

De allra flesta av mina tidiga morgnar är jag fortfarande mer död än levande när jag sätter mig på tåget, men imorse var det annorlunda! Det var klart och friskt i luften när jag kom utanför porten och på tåget satte jag mig så att jag fick den här utsikten. I Malmö lyckades jag precis tajma in stadsbussen och chauffören var både glad och trevlig och körde lugnt och behagligt för en gångs skull. Jag satt långt fram i bussen och tittade på Malmö som vaknade till liv. Idag fick jag en riktigt bra start på dagen och det lär jag vara tacksam för när dagens sista lektion, läkemedelsberäkning, sätter igång vid halv fyra i eftermiddag.

(Skön)sång hela dagen lång

Idag har jag ju legat raklång och vilat mig och bekämpat baciller. Fönstret har stått på vid gavel, för varm och unken luft är väldigt otrevligt tycker jag. Byggjobbarna på min innergård har haft mix megapol på radion hela dagen och glatt och högt och ljudligt sjungit med i de flesta låtarna. Dagens höjdpunkt var nog "It's not unusual" med Tom Jones. Eventuellt hördes de ända till Dalby. Undrar just om de får betalt för att sjunga, för bygger gör de då inte särskilt effektivt. De gånger jag har tittat ut genom fönstret har de suttit med sina kaffetermosar och sjungit och skojat. Trevligt för dem, men det vore ganska trevligt för mig om de ville bli klara nån gång. Kan det verkligen ta sex månader att göra om putsen och byta fönster på två väggar med fyra våningar?

När byggarna gick hem för en stund sedan togs intogs scenen (innergården alltså) av grannens döttrar som är ungefär sex och åtta år gamla. Den yngre har givit sig in på "Sov du lilla videung". Hon repeterar samma strof om och om igen i varierande tonart och volym och visar inga tecken på trötthet. Är det inte härligt med musik?

Hade jag inte haft ont i halsen så hade jag själv visat var skåpet ska stå. Lite Cornelis Wreesvijk hade suttit fint till exempel. Fast hade jag inte haft ont i halsen så hade jag ju inte varit hemma och fått skavsår i öronen förstås....

Bästa medicinen mot grubbleri

I tisdags hade jag en dag ledigt från praktiken. Jag hade lite grubblerier i huvudet, och om jag inte tar itu med mina tankar kan de bli mig övermäktiga. Ett sätt att lugna sinnet är att sysselsätta händerna. Jag köpte ett fång blommor på torget och roade mig med att arrangera dem i små vaser runtom i min lilla lägenhet.

Jag tog också itu med syltkoket efter vår lyckosamma plommonskörd i söndags. Det är ett enkelt recept, men att fånga upp alla kärnor med sil och sked när sylten hade kokat färdigt var minst sagt tålamodsprövande. Etthundraåtta små små söta plommon var det i den gula sylten, och där med lika många kärnor. 

Resultaten blev i alla fall så gott att när jag skulle slicka av fingrarna efter allt kladd så bet jag mig i tummen. Det är sånt man får leva med. 

Efter plommonstöket gjorde jag köttfärssås till lasagne på kvällen och medans den puttrade tog jag mig till gymmet. 

Rätt som det var så hade en hel dag gått utan att grubblerierna hade tagit över och jag hade gjort både lasagne och sylt i processen. Det får man kalla en bra dag. 

Om jag fick slippa rotvälskan

Igår lyssnade jag på två föreläsningar med tre kvinnor från Västerbotten, och redan under den första föreläsningen fick jag en liten uppenbarelse. Det verkligen slog mig hur mycket mer vilsamt det är för mina öron att lyssna på den västerbottniska dialekten med sin klang och melodi, än på den grötiga rotvälskan jag lever i här i Skåne varje dag. Jag har bott i Skåne i tretton år men det var ändå först igår som det verkligen kom över mig. Jag förstår att det är lite som att kasta sten i glashus att komma med en sådan kommentar och sedan dyka upp i skolan nästa vecka, men det må så vara. Jag berättade om min lilla uppenbarelse för min bästa vän i skolan, som är skånska ända ut i fingerspetsarna. Hon säger skrevit och skjötit och sånt. Hon höll ju förstås inte med. Hon "härmar" mig när hon ska göra narr av mig men då lägger hon på en riktigt nollåtta-dialekt. Pappa är från Stockholm och mamma från Luleå, men själv har jag en väldigt rikssvensk dialekt. Det är dock något med melodin i dialekterna mer norrifrån som tilltalar mig. De är, som sagt, mer vilsamma att lyssna på. Nu har jag "bara" ett och ett halvt år kvar i skolan innan jag kan ta mitt pick och pack och flytta till mer öronvänliga breddgrader. Jag och rotvälskan får allt stå ut tillsammans ett tag till.

Sista dagen av strandliv

Idag är sista dagen på sommarlovet. Imorgon är det upprop, och sedan har jag föreläsningar de två första dagarna. Ingen mjukstart här inte. Jag tror att det kommer bli en väldigt intensiv termin. Massor av teori som ska in i huvudet, och appliceras på verkligheten under praktiken. Fyra olika praktikplatser med nya patienter, handledare och rutiner. Dessutom har jag mina egna små monster som jag brottas med i mitt hemmaliv. 

Idag är sista dagen som jag lallar runt på stranden. Ikväll tar jag ett djupt andetag och dyker i havet, och kommer inte för att andas igen förrän sista tentan är skriven i januari. Så känns det just nu i alla fall.