Igår kväll var jag på yinyoga på Gerdahallen. Det var andra veckan jag var där den här terminen och jag hoppas verkligen att jag lyckas göra det till rutin. Yinyoga är avslappnande yoga där man bara andas och slappnar av i olika stretchande positioner, eller asanas som det heter. Dessutom ingår kortare stunder av traditionell meditation.
Jag sitter med korslagda ben och händerna på knäna och andas. Alldeles stilla ska jag betrakta mig själv och mina tankar "utifrån" utan att fästa sig vid dem eller värdera något. För att stilla mig måste jag verkligen lyssna på vägledningen från instruktören och visualisera mina andetag i kroppen och det är otroligt svårt att inte spinna vidare på tankarna, att inte klia sig på näsan eller vicka på tårna. Hårstrån faller ner i ansiktet och axelbandet på linnet håller på att trilla ner längs axeln. Det värker i fötterna för att de håller på att domna bort och den spända muskeln i nacken tycker inte alls om min raka hållning. Allt detta spelar ingen roll. Bara andas, lugnt och stilla. Plötsligt är det någon som hostar till och jag måste börja om processen med att fokusera helt från början.
Jag föreställer mig mina andetag som en boll av ljus. Vid inandningen åker den upp från svanskotan, längs hela ryggraden och upp till toppen av huvudet. På utandningen åker den sakta ner igen. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Rätt vad det är så sitter jag där, i ljuset, helt omedveten om mina smärtande punkter och vad som pågår runtom mig. Jag vet att jag sitter absolut stilla, men det känns som att jag gungar fram och tillbaka. Det är mina hjärtslag jag känner och de böljar genom hela kroppen. Jag sitter där alldeles stilla och gungar och det känns som att det har gått på sin höjd tio sekunder när klockan klingar. I verkligheten har tio minuter passerat.
Efter jag hade duschat, bastat och bytt om lunkade jag hemåt i långsam takt, och när jag kom innanför dörren ramlade jag ihop på sängen och storgrät en stund. Samma sak hände förra veckan. När jag slappnar av så djupt så kommer känslor fram som jag förmodligen går och trycker ner för det mesta. Jag vet inte riktigt varför jag blir så ledsen, men när jag har gråtit färdigt känner jag mig lugn och trött. Förhoppningsvis kan regelbunden träning av yinyoga hjälpa mig att vara lite mer avslappnad till vardags så att jag inte behöver få sådana känslostormar just efter yogan.
Det här låter sanslöst flummigt. Till och med för mig som själv upplever det, men jag får verkligen ut något bra av det och det stora målet är att jag ska lära mig att meditera tjugo minuter om dagen på egen hand.
Testa vettja. Jag går alltid på torsdagar och ibland på söndagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar