Idag återupplevde jag en liten liten del av en tid i mitt liv som jag önskar aldrig återse. Jag satt på en stadsbuss i Lund. En liten bit ifrån mig satt ett par. Det var en kille och en tjej och de såg ut att vara runt arton eller nitton år. De höll handen när de gick på bussen, men bara en liten stund senare hade de börjat bråka. Jag lyssnade inte till vad de bråkade om. Snarare försökte jag blockera ut deras gräl ur mitt medvetande, men jag hörde att han var arg på henne och att hon försökte försvara sig. Rätt vad det var sa han en mening som klingade glasklart i mina öron. Det var som att orden var riktade till mig, än en gång
- För din skull hoppas jag verkligen att det är sant som du säger. Jag kommer få reda på om det stämmer, det vet du.
Jag kunde inte värja mig emot hotet som låg i den meningen, trots att den inte ens var riktad till mig. Tjejen svarade inte. Det gjorde inte jag heller när det var jag som var utsatt för förhör.
Det är ganska många år sedan nu, men jag har varit den tjejen. Tjejen som inte alls respekterade sig själv och rätten till sin egen kropp och person. Tjejen som var tillsammans med en kille som sade sig älska mig, men det var så långt ifrån kärlek man kan komma.
Jag är helt säker på att han verkligen trodde att han älskade mig. Han trodde att han älskade mig så mycket så att han inte stod ut en enda sekund utan att veta exakt var jag var, med vem jag var och vad jag gjorde. Och han var så rädd för att förlora mig. Så rädd att så fort jag bara sa hej till en annan kille i skolan så var han tvungen att förhöra sig om varför så fort han fick chansen.
Jag var sjutton år gammal. Han charmade mig med storm första gången vi träffades. Maken till bruna ögon får man leta efter. Nu vet jag att de kan bli rätt svarta också. Det tog nog inte mer än en vecka förrän de första tecknen på svartsjuka gjorde entré, men då var jag redan fast. Åtta månader tog det sedan innan jag med hjälp av en klasskompis lyckades se en liten ljusglimt och börja inse att jag hade ett eget värde utan honom.
Jag har haft det där grälet på bussen, så otroligt många gånger. De första gångerna vågade jag inte annat än att säga som det var, vart jag hade varit och med vem. Så småningom lärde jag mig dock i ren desperation vad som funkade och inte funkade att säga. Jag började ljuga. Jag sa att jag hade suttit på biblan och pluggat, ensam, när jag i verkligheten hade varit på ett av de små källarfiken med Anton*, Hampus* och Hanna* från min klass. Nu verkar det helt absurt att jag inte kunde ta en fika med mina kompisar utan ett mycket obehagligt korsförhör inklusive diverse hot av olika slag, men det var min verklighet.
Det var som sagt många år sedan nu och idag mår jag bra. Jag vet mitt eget värde och ingen kan någonsin igen stänga in mig sådär igen. Jag känner verkligen med tjejen på bussen. Jag hoppas innerligt att hon har någon i sin närhet som ser vad som pågår och hjälper henne att lämna allt det destruktiva. Jag hoppas innerligt.
*Mina klasskompisar från gymnasiet heter inte så på riktigt, men det kändes inte okej att skriva ut deras rätta namn här, därav de påhittade namnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar