Om jag fick slippa rotvälskan

Igår lyssnade jag på två föreläsningar med tre kvinnor från Västerbotten, och redan under den första föreläsningen fick jag en liten uppenbarelse. Det verkligen slog mig hur mycket mer vilsamt det är för mina öron att lyssna på den västerbottniska dialekten med sin klang och melodi, än på den grötiga rotvälskan jag lever i här i Skåne varje dag. Jag har bott i Skåne i tretton år men det var ändå först igår som det verkligen kom över mig. Jag förstår att det är lite som att kasta sten i glashus att komma med en sådan kommentar och sedan dyka upp i skolan nästa vecka, men det må så vara. Jag berättade om min lilla uppenbarelse för min bästa vän i skolan, som är skånska ända ut i fingerspetsarna. Hon säger skrevit och skjötit och sånt. Hon höll ju förstås inte med. Hon "härmar" mig när hon ska göra narr av mig men då lägger hon på en riktigt nollåtta-dialekt. Pappa är från Stockholm och mamma från Luleå, men själv har jag en väldigt rikssvensk dialekt. Det är dock något med melodin i dialekterna mer norrifrån som tilltalar mig. De är, som sagt, mer vilsamma att lyssna på. Nu har jag "bara" ett och ett halvt år kvar i skolan innan jag kan ta mitt pick och pack och flytta till mer öronvänliga breddgrader. Jag och rotvälskan får allt stå ut tillsammans ett tag till.